 |
| LostAlone kombinerar planerna med drömmarna |
| LostAlone är bandet från Derbyshire i England med stora förhoppningar inför framtiden. De turnerade nyligen i europa som förband till My Chemical Romance och släpper snart sitt andra album. Med det är de redo att satsa allt. ”Jag har alltid trott att om man har en plan b så kommer plan a inte att funka. För mig är det här det enda.”, säger sångaren Steven Battelle. |
|
Det är fredagseftermiddag när jag möter de tre medlemmarna Steven Battelle (sång och gitarr), Alan Williamson (bas), Mark Gibson (trummor) i deras loge på Annexet. Det har precis börjat snöa ute och ett hundratal My Chemical Romance-fans köar tålmodigt i kylan utanför.
- My Chems publik är fantastisk och de är väldigt passionerade av musik, säger Steven som är väldigt nöjd med hur turnén har gått.
- Det har varit otroligt. I stort sett har vi den bästa spelningen någonsin varje kväll på den här turnen. På twitter och facebook får vi får väldigt positiva responser varje dag. Vi är väldigt ödmjuka inför det, man kan inte ta det för givet. De kunde bara ha ropat efter MCR men de har varit fantastiska. Folk pratar med oss och säger att de ska köpa vår skiva och komma till våra spelningar. Vi är verkligen tacksamma för det, säger Steven och alla instämmer.
Kvällens spelning är deras sista på turnén. My Chem fortsätter till Finland men LostAlone måste hem och göra en video och jobba med annat inför deras kommande skiva, som My Chems sångare Gerard Way faktiskt har varit med och producerat.
- Well, de kallar det executive producent så han är inte med i studion, förklarar Steven. Han har mest varit som en röst över telefon, lite som rådgivare. Han hjälpte oss välja ut låtar från demosarna jag skrivit. Han är väldigt passionerad av musiken jag skriver och det är toppen att fråga någon erfaren om råd.
Hörs det att han har varit inblandad?
- Nja, jag tror inte det, eftersom jag skrev alla låtar innan han var involverad. Han gillar vårt band som det är, det är inte som att ”Gerard försöker få oss låta som My Chem”. Han hjälpte även till med businessgrejer också. Musikbranchen kan vara svår och det är bra att kunna prata med honom om skivbolagspolicys och sånt.
Namnet på skivan är ännu hemligt och releasedatumet är ännu inte klart men annars skivan är helt klar och de är redo att köra.
Med förra skivan Say No To The World släpptes 2007 turnerade de även med en hel del andra band, som exempelvis Paramore, Enter Shikari och 30 Seconds To Mars.
- Det har varit väldigt roligt eftersom vi aldrig bett om att få åka med på turné, det har alltid varit dem som frågat oss efter att ha hört vår skiva och gillat den. Det är väldigt smickrande för oss, säger Steven.
När jag ber dem beskriva en normal dag på turné lyser alla upp, de älskar livet på turné.
- Vi vaknar i en ny stad som man kanske aldrig varit i förut och försöker alltid gå ut och se lite av staden, för det är tråkigt om man bara får se det här.
Steve gestikulerar med armarna mot den fönsterlösa och extremt instängda logen.
- I Köpenhamn var allt vi såg det här och scenen. Det är märkligt när man är i en så fin stad och det enda man ser är logen.
- Efter att ha vandrat omkring är vi tillbaka vid 13. Och gör såna här saker, vilket alltid är roligt.
- Maten är också av hög prioritet, infliker Alan.
- Ja, och sen gillar vi att prata med fans på twitter och sådana saker, fortsätter Steven. Sen gör vi soundcheck och när vi är klara är det kanske en timme kvar tills vi ska gå på scen. Då gillar vi att ha den timmen åt att bara vara vi tre med akustiska gitarrer och värma upp våra röster. Vi brukar lyssna på Slipknot och headbanga i en timme för att peppa upp oss. Sen gör vi spelningen och kommer tillbaka hit och pratar om den. Äter middag, och sen kollar vi på My Chemical Romance’s spelning från sidan av scenen. Och så träffar vi alltid fans efter spelningen. Sen går vi och lägger oss. Eller om vi har en dag ledigt tar vi kanske en drink. Och så likadant nästa dag. Det är verkligen the best thing ever!
- Det är fantastiskt att få resa så mycket och få se så mycket nya coola ställen, säger Alan. Bara att sitta i en van i timtals är hur kul som helst.
- Ja, det är det vi alltid velat göra, vi trivs väldigt bra med att vara på turné, fortsätter Mark. Det är därför vi turnerat så mycket och det är därfär vi kommer fortsätta göra det.
Trots att de spelat med så många andra band har LostAlone legat lite under ytan, särskilt i Europa och Sverige. Steven menar att det varit lite av ett medvetet val.
- Det var nog lite meningen faktiskt. Vi ville göra allt från grunden och göra det i vår egen takt. Det har varit ett bra sätt att börja på. Vi har aldrig velat ta ett stort hopp. Vi är inte den typ av band som vill ha en hitsingel för att locka en massa folk utan hellre skaffa fans som verkligen gillar oss.
De är mycket influerade av klassiska band och framförallt Queen, men hur låter då LostAlones musik? Helst vill de skippa alla genres och bara kalla sig själva för ett rockband.
- Jag förstår att folk vill veta ungefär hur ett band låter om man aldrig hört det förut,. Men jag skulle säga – gå bara och lyssna på det säger Mark och alla instämmer.
- Det finns så mycket genres att det är svårt att hålla koll på allting, säger Alan.
My Chemical Romance verkar vara väldigt emot att bli associerade med ordet emo. Är det likadant för er?
- Jo, jag har hört dem säga det, jag vet inte hur det är i Sverige men särskilt i England beror det nog mycket på tabloidmedian, som fokuserade mycket på negativa aspekter under The Black Parade-eran, säger Steven. De sa att de var ett negativt album och att det får tonåringar att skada sig själva. Det var det som blev emo, särskilt i England.
- Själv förstår jag inte dessa etiketter, om något kallas emo, coolt, jag bryr mig inte, jag varken gillar eller ogillar det, vi bara beskriver oss som ett rockband. Om man kollar på en My Chemical Romance-spelning ser man att de är ett rockband. Det är bara media som sätter dessa etiketter på folk.
Gör sig er musik bäst live eller på skiva?
- Hmm, väldigt bra fråga, säger Steven.
- Jag tror en liveshow alltid är tänkt att vara något annorlunda från skivorna, säger Mark. Men speciellt med vårt nya album tror jag att vi har hittat en bra balans. Vi vill att folk först lyssnar på den och sen ser oss live och tänker wow, det här var ännu häftigare.
- Skivan är exakt så som jag vill ha den, säger Steven. Liveshowen är bara en förstärkning av den. Jag skulle säga att liveshowen är mycket mer livlig. Man kan få textbiten ut av skivan men för att verkligen förstå vårt band och hur passionerade vi är måste man se det. Liveshowen är the real thing.
- Live är hur musik alltid borde vara, tycker Mark.
Det Steven kommer minnas mest från den här turnén är just spelningarna och publiken.
- Det har varit den bästa publik jag sett i hela mitt liv. Det är så speciellt att titta ut över publiken och se 5000 människor med händerna i luften och som klappar till ens låtar, säger Steven men berättar att han brukar ha en sista minut av hat precis innan de ska gå på scen:
- Medans alla andra är mer yeah, come on, så precis innan vi ska gå på säger jag att jag vill inte göra det här, ”jag hatar att vara i ett band”. Men på något sätt får det mig fokuserad. Det är som en sista minut av hat.
Varför händer det?
- Jag har ingen aning! Kanske för att jag sätter så mycket stress och press på mig själv. Inte bara med musiken utan också med alla grejer runt omkring som affärsgrejer och managementmöten.
- Sen kommer ögonblicket där giget är vilket jag verkligen sett fram emot. Det är märkligt, man står där, belysningen släcks och publiken skriker och introt går igång. Det är en konstig känsla och det får en att tänka ”vad håller jag på med”. Det är tusentals människor därute. Och det är bara vi tre som ska ut och underhålla dem. För det är precis vad det är, underhållning. Det är konstigt, men det pågår i tre sekunder och sen är jag helt redo att spela, och jag älskar det.
Vad har ni i huvudet när ni väl står där?
- Det är en bra fråga faktiskt, säger Mark fundersamt. De bästa spelningarna är när allt stämmer och är perfekt och man bara njuter av att spela. Men ibland kanske det är tekniska grejer som gör att man oroar sig och det kan verkligen påverka spelningen. Men generellt sätt njuter man bara av att få spela. Det är fantastiskt.
- För mig är det en kombination av att tänka texterna jag sjunger, för jag tror det blir ett mer passionerat framträdande om man inte bara sjunger utan tänker på vad de betyder för en, säger Steven och fortsätter:
- När man väl är på scenen är det den bästa upplevelsen man kan föreställa sig. Jag gillar bara att ha roligt. Och jag tror sånt smittar av sig.
- Det är väldigt roligt att titta ut på publiken och se hur de verkligen ansträngt sig med sina frisyrer och kläder, så man kan kolla och tänka åh, en såndär jacka skulle jag vilja ha, säger Alan.
- Ja, jag gillar också att se saker i publiken som jag skulle vilja ha, instämmer Steven. Så ofta säger jag det från scenen. Typ ”Jag vill ha den där jackan nu!”, haha. Men jag tar den ju aldrig. Men då kommer jag ihåg att jag ska försöka skaffa en sån på ett eller annat sätt.
Vad är det bästa med att vara i LostAlone?
- För mig är det möjligheten att få göra exakt det vi gör nu, säger Steven. Vilket är att få resa runt jorden och låta folk få höra vår musik. Allt vi gör nu är vad vi alltid drömt om. Inte många får den chansen. Att få vara i det här bandet är det bästa någonsin. Jag tror inte man ens kan jämföra det med något annat.
Vad skulle ni göra annars?
- Jag kan inte ens svara på det. Jag har alltid trott att om man har en plan b så kommer plan a inte att funka. För mig är det här det enda.
Har ni något motto i livet?
- ”The best time all the time” är mitt motto!, säger Steven.
- Nä, jag har inget motto, säger Alan. Bara att ta varje dag som den kommer. Ha roligt. Om man inte har det sluta med det man håller på med. Skapa det som är roligt för dig. Så ja, jag hade ju visst ett par motton…
(skratt)
- Hm, bara göra det du vill göra. I stort sett, säger Mark.
- Haha, det är inget motto!, skrattar Steven.
- Jag kommer inte gå in närmare på det här, det kommer bara slå tillbaka på mig, säger Mark.
- Vi måste skaffa ett bra motto för Mark, säger Steven.
- Hm, vad tycker du?, frågar Mark.
- ”Play the drums”!, svarar Steven.
Vad är era planer, drömmar och förhoppningar inför framtiden?
- Planen, och förhoppningen, och drömmen, är att i stort sett resa över hela världen, direkt tillbaka till alla de här ställena igen, säger Steven. Det är vad vi vill göra med vårt nästa album och det kombinerar alla förhoppningar och drömmar.
- - -
På www.lostalone.com kan man ladda ner ”Paradox On Earth” från deras kommande skiva. |
|
  Rosanna Rundlöf 2011-03-28 |
|
 |
|
|
|