|
|
|
|
 |
| The Band |
| The Band var såväl utseendemässigt som musikaliskt det mest osannolika fenomen som dök upp under 60-talets sista år. En tidsepok när hela musikbranschen sprang runt i färgsprakande, psykaedeliska, kläder och axellångt hår. I svarta kostymer och buskiga helskägg såg The Band ut som kringresande predikanter från det mellanamerikanska Bibelbältet.
Sitt första musikaliska livstecken för den breda publiken gav de ut 1968. Detta i form av albumet Music From Big Pink. Då hade de redan spelat rockmusik mer än halva tiden denna musikform existerat. |
|
I likhet med John Lennon, Paul McCartney, Bob Dylan eller Keith Richards, och ett tusental andra, hade trummisen Levon Helm, gitarristen Robbie Robertson, pianisten Richard Manuel, basisten Rick Danko och organisten Garth Hudson börjat spela redan under skoltiden. Detta i grupper som uppstod i den första rock´n roll explosionen i slutet av 50-talet.
Man var fortfarande bara tonåringar när man rekryterades av sångaren Ronnie Hawkins. En rock-a-billy sångare från Arkansas vars popularitet var störst i Canada.
I Toronto var man stadens hetaste attraktion och det var inte för inte Hawkins rekryterade sina adepter med löftet "there´s no much money but you´ll get more pussy than Frank Sinatra ever did!"
Det närmaste man kom en hitplatta var Ronnie´s energiska version av Bo Diddley´s "Who Do You Love" och en bit in på 60-talet separerade man från sin sångare.
Som Levon & The Hawks jobbade man på otaliga småklubbar i norra USA innan man till slut hamnade i New York där man kom i kontakt med Bob Dylan. Som dennes kompgrupp reste man åren 1965-66 världen runt. Fullständigt utbuade under varje konsert när Dylan övergav sitt folksångarkoncept för elektrifierad rock. Man fanns också med i tillblivelsen av Dylan´s epokgörande album Highway 61 Revisited. Men när man började testa materialet till Blonde On Blonde albumet verkade det som om Bandmedlemmarna föll ur ramen. För att färdigställa detta album drog Dylan till Nashville men han fortsatte att använda de hårdhudade Bandmedlemmarna som turnéband.
När Dylan sedan, efter avslutad världsturné, drog sej tillbaka till staden Woodstock gjorde man honom sällskap. Under de kommande åren jammade man tillsammans i en källarlokal. Inspelningar som sedan resulterade i albumet The Basement Tapes.
Musiken var en blandning av alla influenser ett mer än hundraårigt amerikanskt musikliv kunde ge. Jazz, blues, country & western, kyrkliga hymner och negro spirituals. Allt blandat med en rejäl dos rotrock.
Albumet Music From Big Pink kom att få många beundrare Detta i så spridda läger som Eric Clapton, George Harrison och Miles Davies.
Gitarristen Robbie Robertson fanns inte så mycket i förgrunden när det gällde kompositörskapet till låtarna på Music From Big Pink. Men till inspelningarna av gruppens andra album, The Band, hade han verkligen fått upp farten. Här svarade han för samtliga tolv låtar på albumet. Dock fanns Richard Manuel och Levon Helm krediterade som medkompositörer på några spår.
Robbie hade sedan länge också intresserat sej för inspelningsstudions möjligheter och skulle snart kliva i förgrunden när det gällde The Bands inspelningar. Den fördelaktigt ekonomiska aspekten i detta stod också helt klart för honom. Något som uppenbarligen inte verkade intressera de övriga.
The Band skulle under de kommande åren göra otaliga turneér på egen hand och även fortsätta sitt samarbete med Bob Dylan. Man blev den så kallade "progressiva publikens" älsklingar och de två första albumens framgångar gjorde att man var synnerligen efterfrågade under denna, utomhusrockfestivalernas, förlovade tid.
Detta även om man många gånger kände sej lite malplacerade. Vad kanske inte så många kommer ihåg idag är att The Band tillhörde publikdragarna på den legendariska Woodstockfestivalen. Men inklämda mellan Ten Years After och Johnny Winter hade gruppen svårt att göra sej gällande.
Deras "living room music" blev på något sätt för finstämd när den skulle konkurrera med ovanstående grupper eller The Who och Sly & The Family Stone.
Som Robbie Robertson uttryckte det: "As a musical experience for The Band we were like orphans in a storm!"
Men orsaken till att ingen associerar The Band med Woodstockfestivalen var att deras manager, Albert Grossman, vägrade inkludera någon av sina artister medverkan i varken film eller det mångmiljonsäljande soundtrackalbumet.
Även under de kommande åren fick The Band mer än sin beskärda del av liveframträdanden utomhus. En roll som aldrig kändes komfortabel. Så sent som 1976, efter The Watkin Glen Festival, förklarade Robbie Robertson: "Anytime we´ve done those things, we´ve never felt really natural about it. We´re a puppet show in the distance, and the music is an excuse for something else!"
Men det var albumet The Band som verkligen satte gruppen på den riktigt stora, musikaliska, kartan. Inte nog med att det sålde sig högt upp på den amerikanska försäljningslistan. Det genererade t.o.m en singelhit med "Rag Mama Rag".
Dessvärre är framgång inte heller alltid lätt att bära. Rick Danko fick nu också feta royaltycheckar från Europa. Detta då Julie Driscoll, Brian Auger & The Trinity fått en megahit med hans "This Wheels On Fire". "Ever made a million dollars fast?" var hans kommentar. "Well I have, and it´s a crying shame what success can do!"
Robbie Robertson kommenterade presshysterin runt gruppen på följande sätt: "We had became very accustomed to a reality in our lives and when success came along the reality went out the window. We thought that because we´d been around and seen what it had done to other people we would be a little wiser. But it´s not the same when it happens to you!"
Framgångarna, och de ekonomiska utdelningar detta medförde, gjorde också att medlemmarnas alkohol och drogintag accelererade.
När pengarna rasade in upplevde varken Richard Manuel och Rick Danko många nyktra minuter på dygnet.
Problemet var också att det heller inte fanns några nyktra personer i deras omgivning. The Band behövde bara kasta en blick på Janis Joplin (vars affärer också sköttes av deras manager Albert Grossman). Oavsett hur mycket de själva pumpade i sej så var de relativt nyktra jämfört med Janis.
Som Robbie Robertson kärvt kommenterade tidsperioden: "It was the drug age"!
The Bands album Stagefright spelades in på tre veckor. En blick på listan över vem som skrivit vad av låtmaterialet bekräftar att den som nu drev gruppens karriär framåt var Robbie Robertson.
Enligt denne bönfallde han de övriga medlemmarna att bidra med material men av detta blev intet. När inspelningsjobbet var klart var allt material krediterat till Robertson. Det fanns två co-credits, en till Richard Manuel och en till Levon Helm.
Albumet låg på skivdiskarna sommaren 1970 och sålde sej ända upp till en femteplacering på USA-listan. Den högsta noteringen någonsin för The Band.
Efter att ha tillbringat större delen av året på turné blev det våren 1971 dags att påbörja inspelningen av nästa album, Cahoots. Man hade då fått tillgång till en ny studio. Byggd i Woodstock av Albert Grossman, en blockhusliknande byggnad kallad Bearsville.
Något som skulle kunnat vara en idealisk bakgrund för ett nytt mästerverk. Men nu hade även Robbie Robertson drabbats av skrivkramp. "Life on the road" är inte den idealiska tillvaron när komponerande ska ske och mycket hjälp fick han inte av de övriga gruppmedlemmarna.
Richard Manuel hade försvunnit ner i flaskan och de övriga var inte långt efter. Dessutom hade alla nu familjer vilka krävde sin del av deras tid.
Enligt Robertson hade gruppen gått ner i "tailspin". När Cahoots äntligen var färdigt var det visserligen ett album som många andra grupper skulle känt sej mer än tillfredsställda med. Men som författaren Greil Marcus beskrev det: "Cahoots was all the evidence needed that The Band had retreated from the challenge of meeting the reality of present-day America. The group was now in it´s own joint-stock world"!
När det nya låtmaterialet väl fanns på band gav sej sedan The Band ut på en Europaturné. Och även om man hade svårt att finna nya höjder på platta visade man nu att man fortfarande var en kraft på scenen.
I London mixade man färdigt det nya låtmaterialet i George Martins Air-studio och Cahoots låg sedan på skivdiskarna hösten 1971. Recensionerna var blandade men försäljningssiffrorna tillfredsställande.
Man gjorde de sedvanliga konserterna över USA för att göra promotion för plattan innan man gick i vinterkvarter i Woodstock. Men innan dess skulle man, i december, spela på The New York Academy Of Music. En konsert där The Band gjorde de inspelningar som året därpå skulle resultera i livealbumet Rock Of Ages. Då förstärkta med en hel blåssektion, ledd av New Orleanslegenden Allen Touissant.
Och även om inspirationen nu tröt i studion så var The Band i fantastisk form. Detta i slutskedet av turnén. The Band blåste igenom sin egen produktion innan man avslutade men några covers av rock och soulklassiker man haft på repertoaren sedan nattklubbstiden. När Bob Dylan på slutet steg in på scenen för att dra några låtar med sitt gamla kompband visste publikens förtjusning inga gränser.
Albumet skulle inte komma ut på marknaden förrän sommaren 1972. Då hade gruppmedlemmarna inte haft några gemensamma, musikaliska, aktiviteter på sex månader.
Robertson ville då försöka få igång gruppen. Detta genom att börja arbeta på ett album med coverversioner av gamla favoritlåtar. Något som i oktober samma år resulterade i albumet Moondog Matiné. The Bands hyllning till den musik som spelades på radiostationerna under det sena 50-talet.
Nästa skivprojekt blev att backa Dylan under inspelningarna av albumet Planet Waves. Uppdraget därpå blev följaktligen att ackompanjera Bob under dennes gigantiska turné över Nordamerika hösten 1974/vintern 1975.
Tidsperioden 1974- 76 kan knappast ha varit den lyckligaste under The Bands existens. Man fortsatte det eviga turnerandet. Inspelningarna av albumet Northern Ligth - Southern Cross tog upp större delen av 1975. Det visade sej dock vara värt den tid det tog eftersom albumet höll betydligt högre kvalitet än sin föregångare. Merparten av materialet var som vanligt skrivet av Robbie Robertson.
Men dennes insatser som gruppens starke man började nu också intressera andra artister. Robbie började samarbeta med Neil Diamond. Detta till de övriga medlemmarnas förtret.
Robertson hade uppenbarligen börjat tröttna på sitt "barnvaktsarbete". Detta för att hålla Rick Danko och Richard Manuel i något så när form inför The Bands aktiviteter.
Gruppens skivkontrakt med Capitol var också inne på sista versen och bolaget vill ge ut en Greatest Hits-samling för att hålla intresset för The Band vid liv.
Denna utgåva innebar en ny promotionturné där ovan nämda herrars drogintag snart gjorde dem mer och mer omöjliga att ens fungera i styrfart.
Efter avslutad turné satte Robertson ner foten. Inget mer turnerande för hans del och nu ville han ha ett avslut på hela The Band-epoken. Detta genom att, i november 1976, boka upp San Fransiscoarenan Winterland. Här kom sedan gruppen att spela in sitt "grand farewell". Komplett med gästartister som Bob Dylan, Van Morrison, Neil Young, Ronnie Hawkins, Muddy Waters m.fl.
Inspelningar som kom att resultera i trippelalbumet The Last Waltz med åtföljande spelfilm.
Innan detta mammutprojekt nått publiken (filmen hade inte premiär förrän våren 1978) hade The Band också färdigställt albumet Islands vilket skulle bli gruppens svanesång. Faktum var att gruppen spelat in hela albumet parallellt med repetionerna för framträdandet på Winterland. Något som dessvärre inte resulterade i gruppens mest minnesvärda tolvtummare.
Med gruppen The Band nu förvisad till historieböckerna började medlemmarna sysselsätta sej med egna projekt. Dessvärre utan större framgång. Det dröjde fram till 1983 men då började det göras framstötar om en återförening. Robbie Robertson´s kommentar var att han gjort ett trippelalbum och en film om att The Band nu var historia. Han hade inte för avsikt att börja turnera igen. Han gav dock de övriga medlemmarna tillstånd att turnera under det gamla namnet utan honom.
Något som fick kritikern Greil Marcus att fälla följande kommentar: "The Band without Robertson was like Hamlet without the prince. The ultimate undignity, the final rock´n roll self-humiliation"
Dessvärre verkade publiken tycka detsamma. Man plockade in diverse gitarrister för att ersätta Robertson. Man spelade alla de gamla låtarna. Men dessvärre hamnade man längre och längre ner på listan över möjliga spelställen.
I mars 1986, efter ett framträdande på en klubb vid namn Cheek To Cheek-Lounge i Florida, gick Richard Manuel in på sitt hotellrum. Drack ur det sista från en flaska Grand Marnier och drog sin sista "white line". Detta innan han gick in i badrummet och hängde sej.
Något som chockade såväl gruppmedlemmar som publik. Men turnén avbröts inte. Man plockade in Blondie Chaplin (en gång medlem i de senare upplagorna av Beach Boys) för att fullfölja de spelningar som var inbokade.
The Band kom att fortsätta sitt samarbete, 1993 gavs albumet Jericho ut. 1996 var det dags för High On The Hog och två år senare firade man sitt trettioårsjubileum med ett nytt album. Givetvis med titeln Jubileum. Inget av dessa har dock satt världen i brand.
Rick Danko avled, efter decennier av hårt leverne, i december 1999.
Den som vill veta mer om The Band rekommenderas boken Across The Great Divide - The Band And America (Penguin) av engelsmannen Barney Hoskins.
Levon Helm har också berättat sin vinkling av The Bands historia i boken This Wheels On Fire. En ganska tröttsam läsning. Boken är mestadels ett enda långt personangrepp på Robbie Robertson. Mest för kompletister i ämnet. |
|
  Lennart Wrigholm 2005-10-29 |
|
 |
|
|
|
|
|
|
 | Diskografi |  |
|
|
| Music from Big Pink 1968
The Band (The Brown Album) 1969
Stage Fright 1970
Cahoots 1971
Moondog Matinee 1973
Northern Lights - Southern Cross 1975
Islands 1977
Jericho 1993
High on the Hog 1996
Jubilation 1998
|
|
|
| Medlemmar | |
|
|
| Original Members
Rick Danko
Levon Helm
Garth Hudson
Richard Manuel
Robbie Robertson
Other members of The Band
Richard Bell
Bruce Bruno
Roy Buchanan
Fred Carter Jr.
Buddy Cage
Terry Cagle
Earl Cate
Ernie Cate
Blondie Chaplin
Randy Ciarlante
Scott Cushnie
Ron Eoff
Jimmy "Lefty" Evans
Bobby Gregg
Ronnie Hawkins
Aaron Hurwitz (sort of)
Mickey Jones
Will "Pop" Jones
Sandy Konikoff
Rebel Payne
George Paulman
Jimmy Ray "Luke" Paulman
Jerry "Ish" Penfound
Billy Preston
John Simon (sort of)
Stan Szelest
Sredni Vollmer
Jim Weider |
|
|