|
|
|
|
 |
| John Fogerty - The Legendary Hoodoo album |
| Gamle John Fogerty är den kommande hösten aktuell för ett nytt album. Ett smakprov från detta kan i skrivande stund avnjutas på hans amerikanska hemsida.
Säga vad man vill om honom men någon större brådska med skivprojekten har han inte. Det har redan gått ett sju år sedan Blue Moon Swamp låg på skivdiskarna och den satte ju inte direkt hemmamarknaden i brand.
|
|
Men här i Skandinavien säljer allt som har med Fogerty att göra och säkert sitter många entusiaster ute i stugorna och inväntar hans nya alster med spänning. Och det där med "The Hoodoo Album", det har det alltid varit lite hysch hysch omkring. Kassettkopior har i åratal cirkulerat med Fogerty´s refuserade "mästerverk". Men var det ett sådant? Hur kom det sej att The Hoodoo Album aldrig gavs ut? Den vetgirige kan med förtroende läsa vidare.
Under tiden i Creedence Clearwater Revival drev John gruppen med disciplin en marinkårssergeant skulle nickat gillande åt. Redan när gruppen spelade in "Proud Mary" tog John kommandot. Han var mer än väl medveten om att om man inte gjorde en uppföljare till initialframgången med deras cover av Suzy Q så var karriären över. När de övriga medlemmarna misslyckades med att sjunga i de stämmor John bestämt åkte de helt sonika ut ur studion. Därefter dubbade John sångpåläggen själv och fick det sound han ville ha. Som John själv uttryckte det, "I told them, it doesn´t matter who does what"! Huvudsaken var att man fick den hit man så desperat behövde.
När Creedence sedan fortsatte karriären med att bli USA´s mest framgångsrika grupp under ett antal år så var det fortfarande John som höll i kommandostaven. Få grupper hade så låga inspelningskostander per album som Creedence. I repetionslokalen gnuggade John sina kollegor tills låtmaterialet satt. I studion gjorde man sedan först de instrumentella grunderna innan John själv gick in och överdubbade sång, gitarrstämmor, rytminstrument och annat glitter tills han fick resultatet dit han ville. Hela proceduren tog under en vecka per album. Notan på inspelningskostnaderna brukade ligga på runt 2.000 dollar för ett helt album. Plattor som sedan låg i topp under veckor på all världens hitlistor. Inte undra på att Saul Zaens, ägare till gängets skivbolag Fantasy, gnuggade händerna av förtjusning. Pengarna formligen vällde in i bolagets kassakistor.
Förtjusningen var betydligt mindre hos de övriga gruppmedlemmarna, John´s bror Tom Fogerty/andragitarr, basisten Doug Clifford och trummisen Stu Cook. Visserligen hade man nått framgångar man aldrig ens vågat drömma om. Mot decenniumskiftet var Creedence Clearwater Revial USA´s populäraster rockgrupp med idel hitlisteplaceringar. Man hade, med all rätt, rykte om sej att vara branschens giftigaste livegrupp men någon medbestämmanderätt när det gällde gruppens karriär existerade inte. John höll i kommandot när det gällde allt. Från vilket material man skulle spela in till var man skulle spela.
När man, 1970, gjort färdigt albumet "Pendulum" hade Tom Fogerty fått nog. Han lämnade gänget och trots att de uttalanden han gjorde var nog så diplomatiskt kunde man lätt läsa mellan raderna att Tom fått nog av av sin brors auktoritära styre. John brydde sej knappast, han deklarerade att Creedence skulle fortsätta som trio. Värre blev det dock när de Doug och Stu också förklarade att de fått nog. Nu ville de också få med sina egna kompositioner på plattorna och de ville också få en större medbestämmanderätt vad gällde gruppens affärer.
Detta misstroendevotum kom bl.a efter att John blockerat Creedence framträdande på Woodstockfestivalen i den film om densamma som nu gjort världssuccé.
Vad många inte hade en aning om var att Creedence faktiskt varit det första större namnet som bokat in sej på festivalen och även annonserats som det största namnet. När de nu inte ingick i varken filmen eller det trippelalbum som toppade listorna associerade ingen Creedence Clearwater Revival med Woodstock. Något som fick Stu och Doug att se rött. Speciellt eftersom det var enbart John som nekat arrangörerna att använda sej av Creedenceinspelningen med motiveringen att han personligen inte tyckte att deras framträdande höll tillräckligt hög klass.
När det var dags för inspelningarna av albumet "Mardi Gras" kröp John till korset och lät de övriga två få det inflytande de så länge efterlyst. De fick med både egna låtar och egna sånginsatser. Dessvärre höll dessa knappast måttet och dessutom vägrade John att medverka i producentskapet i annat än sitt eget materia. Resultatet blev ett album som branschtidningen Rolling Stone beskrev som "det sämsta en accepterad rockgrupp någonsin åstadkommit"!
Hårda ord, men man kan knappast göra annat än att hålla med. För att göra förödmjukelsen än värre för sina kollegor plockade Fogerty med en av sina absolut bästa låtar någonsin, "Someday Never Comes". Förmodligen lät han inte de andra ens komma i närheten av studion när han personligen satte alla instrument till låten. Personligen vägrar jag i alla fall tro att rockbranschens då yxigaste rytmsektion hade något att göra med den.
Efter att albumet givits ut upplöstes också Creedence Clearwater Revival. Under en period av tre och ett halvt år hade man lyckats med att få femton guldplattor, sju för album och åtta för singelplattor. Man hade sålt över tjugor miljoner album och tio miljoner singlar. Man hade omsatt över 75 miljoner dollar i bara sin skivförsäljning vilken satte dem i samma liga som Elvis Presley, The Beatles och Bing Crosby.
Inget dåligt facit.
Men trots att hans grupp nu tillhörde rockhistorien så var John Fogerty uppbunden till skivbolaget Fantasy med ett kontrakt som var omöjligt att bryta. Dessutom visade det sej att det var ett av branschens sämsta. Enligt Creedence kontrakt skulle gruppen leverera minst tolv mastertaper med färdiga låtprodukter varje år fram till 1974. Missade man detta adderades de saknade mastertaperna till nästa års produktion. Dessutom innehöll kontraktet en klausul som innebar att innan man levererat samtliga låtar man var skyldiga var inte avtalet fullföljt. Trots att John Fogerty tillbringade större delen av sin vakna tid i studion hade han inte en chans att fullfölja avtalet. Mycket beroende på att han nu föredrog att jobba ensam och överdubba samtliga instrument.
Vad många också idag har glömt är att album som Blue Ridge Rangers samt det album som endast bär John´s namn (vilket bl.a innehöll "Rocking All Over The World") idag ses som milstolpar men inte sålde i några större upplagor när de gavs ut. Ej heller singelplattor som med automatik skulle blivit listtoppare under Creedencetiden fungerade. Få kommer ens ihåg sjutummare som "You Don´t Owe Me" eller "Coming Down The Road". Trots att de är klassisk Fogertymusik. Mycket beroende på att Fantasy, trots John´s protester, fortsatte att gödsla markanden med nya Creedence-plattor. Allt från live-album till samlingsplattor.
Detta innebar att John´s nya produkter knappast fick någon push genom radiospelningar. Fantasy visade ej heller någon entusiasm för att marknadsföra dem.
Saul Zaentz hade fått ett nytt intresse, Fantasy ägnade sej nu åt filmproduktion och ett av deras projekt, Gökboet, skulle snart ge bolaget mer inkomster än vad Creedence någonsin gjort.
Albumet "John Fogerty" (vilket John alltid refererar till som "The Shep"-album eftersom hans hund Shep finns med på omslaget) gavs i USA och Canada ut på Asylum-etiketten. Dess ägare, David Geffen, ville gärna ha John i sitt artiststall och lyckades göra ett avtal med Fantasy. Zaentz sålde dock bara rättigheterna till Fogerty´s inspelningar på sin hemmakontinent. I resten av världen gavs hans inspelningar fortfarande ut av Fantasy.
Ett förfarande som i alla fall gav John lite arbetsro. När det sedan blev dags för en uppföljare av tidigare nämda album försökte han desperat hitta en ny musikalisk linje i sin karriär. Hitlistorna började domineras av det som kom att kallas disco och Fogerty försökte även här att hitta en nisch. Efter månaders slit i studion hade han till slut fått ihop nio spår. Telephone har lite av New Orleansrock över sej. Titelspåret likaså men "Evil Thing och Between The Lines" ligger nervöst nära dåtida vit funk som KC & The Sunshine Band. Fogerty´s cover av Ray Charles "Leave My Woman Alone" är heller det bästa han gjort.
Nio spår är inte mycket och även här kan knappast "Marching To Blaney" (komplett med säckpipor) kallas för annat än utfyllnad. Men Fogerty levererade sin produkt till Asylum vilka gav det ett katalognummer, tryckte upp omslag och till och med gjorde promotionkopior till radio och press. Man det enda som materialiserade sej på den allmänna skivmarknaden var spåret "You Got The Magic" vilken kopplades med Evil Thing som singelplatta.
Men en vecka innan "Hoodoo" skulle hamna i skivbutikerna fick John ett telefonsamtal från skivbolaget. Man förklarade att man inte tyckte att projektet inte var värt att ge ut eftersom det inte höll den höga standard Fogerty var känd för. Uppenbarligen ansåg John detsamma eftersom hela projektet omedelbart skrinlades.
(Något som i sin tur omedelbart gjorde Hoodoo till en legend i Fogertybeundrarkretsar. Piratkopior började genast cirkulera och den som är seriöst intresserad har säkert inga problem med att avlyssna plattan. Ha dock inte för stora förväntningar.)
Men nu behövde John Fogerty pengar. Detta i likhet med de övriga Creedencemedlemmarna. Alla var familjeförsörjare och när inga medel genererades av turneér och nya plattor började nu samtliga intressera sej för de substantiella summor som Fantasy tagit hand om under de tidigare, så feta, åren. Med en sådana skivförsäljningssiffror skulle de ju aldrig mera behöva bekymra sej för den dagliga försörjningen, eller hur?
Det visade sej då att Fantasy, för att undvika den amerikanska inkomstskatten, satt in större delen av sitt kapital i The Castle Band And Trusth. Beläget i skatteparadiset Bahamas.
När gruppmedlemmarna nu ville lyfta ut sitt kapital visade det sej att banken inte längre existerade. Allt var borta. Mirakulöst nog hade dock Fantasy tagit ut det kapital som tillhörde dem bara någon månad innan såväl bank som bankledning försvann.
Det var bara Creedencemedlemmarna som nu satt kvar med "svarte Petter". Alla deras besparingar var försvunna och det kapital som fanns kvar i amerikanska banker gick åt till att betala skatt på de pengar som försvunnit. Samtliga medlemmar valde då att stämma det bolag som haft hand om deras ekonomi, Edward Arnold CPA, inför domstol. Fallet fick sitt första avslut i februari 1983 då en domstol i San Fransisco dömde till gruppens fördel. John & Tom Fogerty, Stu Cook och Doug Clifford tilldömdes alla skadestånd i miljondollarklassen. Bolaget överklagade domen och i skrivande stund är det ännu inte avgjort i Högsta Domstolen.
När domslutet väl fallit begav sej John ut på en fisketur. Väl ute på sjön fick han plötsligt inspiration till den låt som sedan skulle bli "I saw it on TV". Under flera år hade John inte kunnat komponera en enda låt eftersom all hans energi gått åt till lagsökningar och att försöka hålla familjen vid liv.
1984 skrev han nytt skivkontrakt med Warner Brothers och gav ut albumet "Centerfield". Något som blev en milstolpe i hans nya karriär. Det ska bli intressant att se hur hans nya album kommer att låta. Något som säkert fler än jag tycker. Om väntan blir alltför lång kan ni tillbringa tiden med att läsa igenom den utmärkta boken "Bad Moon Rising - The Unofficial History Of Creedence Clearwater Revival". Skriven av Hank Bordowitz och utgiven på Schirmer Books härom året. Här får ni alla smaskiga detaljer om inbördeskriget mellan Creedencemedlemmarna samt Fogerty´s korståg mot Saul Zaentz vilket ju i sin tur resulterat i nya turer i olika domstolar.
Ni kommer garanterat aldrig att kunna lyssna till era Creedence-plattor på samma sätt som tidigare efter den genomläsningen. |
|
  Lennart Wrigholm 2004-08-18 |
|
 |
|
|
|
|
|
|
 | Låtlista Hoodoo |  |
|
|
| 1.You Got The Magic
2.Between The Lines
3.Leave My Woman Alone
4.Marchin´ To Blaneys
5.Hoodoo Man
6.Telephone
7.Evil Thing
8.Henrietta
9.On The Run |
|
|