 |
| De finska vintermännen talar ut |
| Ett av Finlands största och bästa metalband har just landstigit i Stockholm. Sonata Arcticas musik är en bländande mix av undersköna melodier, nattsvarta texter och naturskön estetik. Givetvis håller jag en intervju med dem. Vilka hemligheter döljer sig inne i Vinterhjärtats gille? |
|
Oftast är det sångaren och frontfiguren som ställer upp på intervjuer. Den här gången får jag dock nöja mig med syntspelaren och trummisen, vilket förstås visar sig funka alldeles utmärkt. När jag hälsar på Henrik Klingenberg och Tommy Portimo från Sonata Arctica blir jag förvånad. Henrik kan nämligen tala klingande svenska (hehe). Han berättar att han föddes på Åland, men ber mig därefter att vi ska hålla intervjun på engelska, eftersom Tommy inte är lika bra på svenska. Något som jag förstås accepterar. Genast ger jag mig i kast med den viktigaste frågan för Sonata just nu:
I år släppte ni er nya skiva "Unia". Den skiljer sig markant från era tidigare skivor. Hur kommer det sig att ni valde att göra en sån helomvändning?
"Det var inget val, utan ett måste", svarar Henrik, "De flesta av oss i bandet var rejält trötta på alla snabba låtar vi spelat i alla år. Särskilt Tony hade rejält svårt med det. Det började när vi spelade in skivan "Reckoning Night". Tony hade skrivit ett antal udda låtar som han la ner själ och hjärta i. Sedan var han tvungen att skriva ett knippe klassiska snabba låtar som skulle fylla ut resten av skivan, och han hatade det. Inför den här skivan sa han till oss att han inte orkade skriva låtar i den gamla stilen längre, och att han istället hade skrivit musik enbart som han ville ha den, utan några hämningar. Han spelade upp en demo med de nya låtarna och vi älskade det. När vi sedan började arrangera låtarna i replokalen växte det nya soundet fram ordentligt. Dessutom lekte vi hejvilt i studion med att slänga in nya idéer och ljud ända in i det sista. På så sätt blev skivan rätt så skruvad när den var klar, men vi var rejält nöjda."
Jag kommer ihåg hur jag själv reagerade som fan när jag hörde skivan. Först fattade jag ingenting, sen växte det och nu älskar jag allting på skivan.
"Precis så ville vi att det skulle vara också", säger Henrik. "Vi var beredda att få ta en hel del skit för det, men hoppades att alla skulle ta den till sig till slut. Men vi har fått riktigt fina recensioner faktiskt, så det har gått bra."
En hel del fans har dock blivit besvikna på skivan och på er som band. Funderade ni någon gång på att det kunde hända?
"Tja, vad ska man säga?" suckar Henrik och rycker på axlarna, "Det är omöjligt att alltid tillfredsställa alla. Det blir alltid någon som är missnöjd vad man än gör. Dessutom är det inte bara en fråga om vad fansen tycker, utan även om vad vi själva tycker. Vi måste trots allt vara glada med det vi gör. Alternativet hade verkligen inte varit bättre, för om vi hade fortsatt spela vår gamla stil så hade vi förmodligen gjort högst två skivor till och sen lagt av för gott", säger han allvarligt.
Så det blir ingen mer "Ecliptica" alltså?
"Nej, inte en chans." säger Henrik och ler. Tommy tillägger skämtsamt: "Kanske om tjugo år, när vi får ålderskomplex och vill göra comeback med en Back to the roots-skiva"
Ni kommer alltså att fortsätta i Unia-spåret hela tiden?
"Tja alltså, vi kommer alltid att pröva på nya saker och gå den väg vi vill. Sen ifall de kommande plattorna blir som "Unia" eller får något helt nytt får vi se. Det är svårt att säga i det här läget", säger Henrik, "men vi kommer självklart aldrig ge upp våra gamla klassiker, och det kommer fortfarande att vara Sonata. Genom hela vår diskografi löper en röd tråd som aldrig kommer att klippas av."
En bra grej med Unia är att trummorna och basen verkligen kommer ut ordentligt.
"Ja precis!" säger Tommy och ser glad ut, "Det är så otroligt skönt när man får lira något annat än bara kulsprutetrummor hela tiden. Jag har faktiskt haft mer roligt de senaste halvåret än vad jag haft alla andra åren tillsammans."
Hur mycket från Unia spelar ni live?
"Vi spelar väl en fem-sex låtar per konsert. Sen skiftar det lite under hela turnén. Vi ändrar setlistan då och då. Vi har dock repat in hela skivan och har som mål att varje låt ska spelas minst en gång under turnén." svarar Henrik.
Är det någon låt som är extra klurig att spela live? Vissa saker på Unia är ju rätt krångliga.
"Faktum är att det mesta funkar rätt bra", säger Henrik, "men det finns en låt som är svår, och det är faktiskt balladen "Good Enough Is Good Enough", tro det eller ej. Kruxet med den är att den inte följer en klar takt, utan skiftar hela tiden i tempo i de olika delarna. Det var ett helvete att spela in den, för jag hade bara stråkarna att gå efter när jag spelade in pianot, och de spelar ju långsamt ibland, snabbt ibland, tar pauser helt plötsligt och sådana saker. Om vi lirar den live får det nog bli i en version med bara piano och sång. Utan stråkar."
Förutom det nya soundet är det största som hänt med Sonata på senare tid att ni har bytt gitarrist. Vad var det som ledde fram till det?
"Det är så otroligt flummigt alltihop", säger Henrik uppgivet, "i Finland är det obligatoriskt för alla män att göra lumpen. Du kan skjuta upp det, men du måste göra mönstringen förr eller senare. Jani hade skjutit upp det så länge att armén till slut hörde av sig för att tvinga in honom. Det skapade oro i bandet, eftersom vi var mitt uppe i förstadiet av Unia-skivan. Jani hade dock makt att påverka sin armétjänst, och ifall han hade spelat sina kort rätt hade han kunnat begränsa tjänsten och på så sätt återvända relativt fort till bandet. Det var dock här allt blev fel. Jani tog aldrig tag i det hela. På grund av hans ignorans blev hans tjänst förlängd till flera månader, vilket skulle störa vår turné rejält. Det var ett mirakel att han ens fick tid att spela in skivan och göra en musikvideo till "Paid In Full" med oss. De följande månaderna svarade han inte på några samtal eller mail, vilket gjorde att vi blev rejält trötta på honom. När vi i april meddelade att han blev avskedad tog han det hela med en axelryckning. Han verkade inte bry sig alls. Vi gav honom en chans och han tog den inte. Han försökte inte ens. En sådan person vill vi inte arbeta med. Bandet är så pass stort och viktigt för oss och alla våra fans att vi inte kan tolerera sånt här."
Jag förstår. Men det måste kännas hårt att skiljas från en person man spelat med så länge. Du, Tommy, har ju spelat med honom ända sedan Sonata bildades 1996.
"Ja, det är tragiskt. Faktum är att jag spelade med honom redan innan Sonata bildades. Ända sen vi var tretton-fjorton år gamla. Jag trodde jag kände honom, men tydligen inte..." säger Tommy med en tom blick.
Nu har ni en ny kille: Elias Vijanen.
"Jepp! Han är hur fin som helst!" säger Henrik och ler, "Han är en riktigt duktig gitarrist och platsade i bandet från första början. Fansen verkar vara nöjda med honom också. Efter showen svärmar de runt honom, och till oss andra säger de ibland att de först var skeptiska, men nu inser att han är en perfekt medlem för Sonata Arctica".
Bara ett litet sidospår: Jag har läst i er biografi att er basist Marko spelade gitarr från början i Sonata Arctica. Är han bra på gitarr? Spelade han något lead?
Henrik och Tommy höjer lite på ögonbrynen åt den oväntade frågan, men Henrik säger: "Faktum är att han är riktigt bra. Jag kommer ihåg när jag själv var ny i bandet och såg honom ta tag i en gitarr och dra ett solo. Jag var riktigt imponerad. Killen kan verkligen lira. Inte så som Jani och Elias kanske, men riktigt bra ändå."
Men han ansökte inte om att få bli bandets nya gitarrist när ni sparkade Jani?
"Ah, nej, det gjorde han faktiskt inte." säger Henrik och tänker efter, "Ingen tänkte det minsta på det faktiskt. Jag tror han är nöjd i rollen som basist. Sen är han ju bra på det. Han har en ganska skygg personlighet och tillbakalutat scenspråk, så på något sätt känns det som att han passar mer som basist än som leadgitarrist. Inte illa menat, alltså."
Då kommer min följdfråga: På skiva använder ni ofta två gitarrer, och behåller en gitarr som spelar komp under ett gitarrsolo. På så sätt blir det lätt lite tunnt ljud när ni spelar live. Har ni någonsin funderat på att ta in en till gitarrist permanent?
"Tja, det är ett ganska stor beslut", säger Henrik, "Det är ju så att det inte bara handlar om att vi använder flera gitarrer på skiva, utan det är ju även mängder av syntar, körer, pålägg och annat som inte kan replikeras live. Man får kompromissa helt enkelt. Dessutom finns det ett annat problem med att ta in en till medlem: man måste verkligen se till att man får rätt person, och det är svårt och tar lång tid. Vi har en bra kemi nu med Elias, och att ta in en till skapar en stor omställning. Då blir det ytterligare en person vars vilja och önskemål ska tillgodoses. Det är för mycket jobb helt enkelt. Vi är nöjda med det vi har".
Personligen kan jag tycka att ni tappar en del tyngd live med bara en gitarr. Låtar som t ex "Black Sheep" och "Don't Say A Word" låter fattiga, särskilt under solopariterna. Introt till "Black Sheep" låter tamt. Detta märks särskilt på er DVD.
"Jag förstår vad du menar", säger Henrik, "Men det är inte mycket att göra åt. Vi lägger stor vikt vid att vara ett band som inte låter exakt likadant live som på skiva, utan vi ser livespelningar som en ny tolkning av vårt material. Dessutom sätter vi energin och spelglädjen främst, vilket gör att vi inte ser så allvarligt på om det fattas en gitarr. Angående DVD:n så ville vi verkligen inte finputsa den efteråt, utan behålla den som den var. Naket och ärligt liksom. Alla små skavanker och missar är kvar.
Innan intervjun hade jag förberett ett flertal frågor om Tony Kakkos textskrivande. Alla som har någon gång har förlorat sig i poem som "The End Of This Chapter" och "White Pearl, Black Oceans" vet att Tony är en av de bästa textskrivarna i hela hårdrocksvärlden. Kakkos texter har budskap av en sällan skådad kombination av mörker och hopp, väl dolt i komprimerade textrader som samtidigt är brutalt nakna och ärliga. Naturligtvis är jag rejält nedslagen att Tony inte kunde närvara på intervjun.
Det är lite synd att Tony inte är här. Jag skulle vilja fråga honom om hans texter...
Henrik skrattar och säger sen: "Du, jag har gjort över tvåhundra intervjuer tillsammans med Tony. Jag vet alla hans svar om hans texter. Du kan fråga precis vad du vill och jag kan svara i hans ställe utan problem. Så fråga på."
Haha okej! Först måste jag säga att Tony är en fantastisk textförfattare. Varifrån får han sin inspiration?
"Tony är väldigt bra på att skriva texter. Det tycker jag med", säger Henrik och ler, "Han tar inspiration från olika håll. Naturen och årstiderna är en viktig källa för honom, likaså film, böcker och berättelser. Det är dock viktigt att veta att texterna inte representerar hans liv till punkt och pricka. Ta till exempel alla låtar som handlar om tragiska kärlekshistorier. Han var verkligen inte gått igenom allt det i sitt liv, utan det är bara ett tema han är väldigt intresserad av. Jag menar, ifall allt det som utspelar sig i texterna skulle ha hänt i verkligheten skulle vi förmodligen vara världens mest olyckliga människor hela bunten". Han och Tommy skrattar.
Tony gillar att skriva texter som inte är så direkta, utan som varje människa får tolka på sitt eget sätt. Eller hur?
"Jepp, så är det", bekräftar Henrik, "Tony är väldigt mån om att alla ska få ha sin egen uppfattning om vad texten handlar om. Dessutom skulle det inte bli lika kul ifall varje låt skulle vara förklarad till punkt och pricka. Förresten vill jag nog inte veta vad alla texter handlar om heller. Jag menar, killen har ju en jäkla knäpp fantasi". Han och Tommy skrattar återigen. "Jag kommer ihåg när jag frågade honom vad texten till "Broken" handlade om, och när han berättade det tyckte jag att texten inte alls hade samma glans längre, eftersom det inte alls var det jag själv hade tänkt mig."
På Unia finns ju tredje låten i trilogin om "den galne mannen", låten "Caleb". De andra två är "The End Of This Chapter" från Silence och "Don't Say A Word" från Reckoning Night. Kan vi en gång för alla få förklarat i vilken ordning de kommer. Jag har hört att "Caleb" ska vara första delen, men hur är det med de andra två?
"Få se nu...", säger Henrik och funderar, "...Caleb är första som du sa, sen kommer The End Of This Chapter och så sist Don't Say A Word. Tony ville först göra en uppföljare till The End Of This Chapter, vilket då blev Don't Say A Word, och därefter en föregångare, vilket blev Caleb."
Då har jag inga fler frågor. Tack för att ni tog er tid, och rocka hårt ikväll!
"Det ska vi! Tack själv för intervjun!" säger Henrik. Därmed är studen över, och vi skiljs åt. Ikväll kommer det att bli en sjuhelsickes konsert. Det är jag säker på. |
|
  Linus Olsson 2007-11-08 |
|
 |
|
|
|