|
|
 |
 | Relaterade inlägg |  |
|
 |
| Externa artistlänkar | |
|
|
|
|
|
|
|
| U2 står inte pall för förväntningarna |
| Världens största band har återigen intagit Sverige och Ullevi. 55 000 fans har samlats och Bono ser under vissa stunder riktigt rörd ut. Men U2 går mest på halvfart och glänser lite för sällan för att kunna nå de högre betygen. |
|
Med den senaste och bara småomtyckta plattan No Line on the Horizon i ryggen och med en större scenmekanik än tidigare skådat försöker U2 att gå på knock på Sverigepubliken. Då det senaste albumet känns som en skiva som ska upplevas just live hägrar smockan nära. Men upplägget är inte allt för övertygande. Starten, med många spår från just No Line on the Horizon, som ”Breathe” och “Get your boots on” är vågad, men hamnar långt ifrån vad man stått och drömt och dreglat om i kön till insläppet. Det är inte förrän i det fjärde raka No Line on the Horizon-spåret och den populära singeln ”Magnificent” som det börjar hända saker. Då snurrar broarna som går till den gigantiska scenen och Bono och The Edge kliver ut och gör sina typiska publikfrierier. Direkt därefter följer ”Beautiful day” och den är som alltid sagolik. Äntligen har U2 fått upp ångan!
Och visst ökar intensiteten! ”One” är den oslagbara ballad som den alltid varit, för kvällen fint presenterad av One-kampanjen. De stora hitlåtarna följer nu med ett allt tätare intervall. ”Stuck in a moment you can’t get out of” framförs akustiskt och finstämt och ”Vertigo” är nog hårdare än någonsin denna kväll.
Men det finns fortfarande saker att vara petig och besviken på. ”City of the blinding lights” har ett fantastisk intro, men där slutar också det fantastiska med den låten denna kväll. Faktum är att det är giganten Bono själv som leker, eller ska vi säga strular, lite väl mycket. Han verkar vilja sjunga lite som han själv vill och gör det inte alls som på skiva, vilket är förödande för publiken som helt tappar bort sig och inte alls vet hur de ska sjunga med. Som i ”With or without you”, där han så när lyckas med bedriften att göra en låt som egentligen inte ska kunnas göra dålig svag. Detta upprepas på flertalet andra spår och Bono verkar ha drabbats av en mindre hybris och tror att U2 är i hamn vad de än gör. Men där har han fel. Det är när de kör på säkra kort som irländarna imponerar som mest och kommer ut till sin rätt, som i ”Where the streets have no name”, med en makalös inramning i form av inledningstalet av Desmond Tutu. Där har vi kvällens största höjdpunkt, tätt följd av avslutningen ”Moment of surrender”, som visar sig vara det perfekta avslut som jag på förhand misstänkt, med ett vackert nedsläckt/mobilupplyst Ullevi. Tyvärr glänser det lite för sällan om showen för att man ska kunna känna sig helt övertygad. U2 blir med detta facit i hand faktiskt något så sjukt som en mindre besvikelse. |
|
  Jacob Ottoson 2009-08-01 |
|
|
|
|
|
|
|