|
|
|
|
 |
| Sådär, Muse |
| Muse äntrar Hovet för andra gången och gör det med ett såväl nytt album som en större fanbase i bagaget. Trion kommer långt på ren grundkapacitet men börjar egentligen inte leverera förrän i slutet. Eller kanske är jag bara petig? |
|
Efter att ha inlett med den nu obligatoriska overturen från den senaste fullängdaren börjar konserten på riktigt med att trion i Muse åker upp på varsin pelare till tonerna av ”Uprising” (snyggt!) och publiken är som galen. ”Uprising” är också hiten väl värd sitt namn och feststämningen är på topp, som sig bör med Muse.
Men stämningen kommer lika snabbt av sig. Vad hände med den så oerhört vackra pianoslingan i ”The resistance” och varför är Wolstenholmes mick distad till oigenkännlighet? Jag är lika besviken som när ett litet barn får ett mjukt paket på julafton. Den lugndoftande starten fortsätter sedan med roliga ”New born” och man slås tidigt över hur Bellamys sång alltid håller sig perfekt. Egentligen är det bara i ”Undisclosed descirers” som hans sång sviktar till, som för övrigt inte går hem någonstans denna kväll.
Efter den lite avvaktande inledningen kommer så den fullfjädrade arenarocken fram med ”Map of the problematique” i spetsen. Det är en för jäkla bra låt alltså. Konstigt är då att ”Supermassive black hole” inte alls blir lika bra som den brukar, utan faktiskt blir halt på grund av på tok för svaga sånginsatser. Mest publikjubel får dock ”Starlight”, förstås, men också ”Plug in baby”, som däremot inte alls hör hemma i denna fina omgivning i mina ögon. Överskattade ”Time is running out” ska heller inte glömmas. Bra insats av publiken dock.
Konserten har sin rejäla svacka där ”Guding light” är den största syndabocken, genomförd lika tråkig, om inte värre, live som på skiva. Då hjälper tungartade ”Hysteria” upp Muse något ur fördärvet, med bättre solo, men utan att kunna imponera ändå. Räddningen blir istället när flygeln åker fram under pampiga och Queeninspirerade ”United States of Eurasia”. Varför Matt inte avslutar den med det klassiska stycket som han gör på skiva är dock för mig obegripligt. Bellamy fortsätter visserligen sitt vituosande i ”Cave” och hans stora ego åker då äntligen fram, som annars för kvällen mest förblir ett minne blott. Det tycks vara så att Muse vill arbeta som ett band istället för att fortsätta vara det soloprojekt signerat Matt Bellamy som de är i dag. Men av kvällen att döma verkar det fortfarande vara en uppgift som de inte är redo att möta.
Avslutningen är dock briljant och uppvisar en repertoar och kapacitet som nästan bara Muse kan mäkta med. De tre jättarna ”Unnatural selection”, som överglänser allt material från det senaste släppet och mer därtill, hemmafavoriten ”Stockholm syndrome” och givetvis deras största ess ”Knight of Cydonia”, som vi nästan får vänta lite väl länge på, vevs då av och det är helt omöjligt att inte bli imponerad. Ja, grabbarna är ju faktiskt så gott som oslagbara när de kör för full växel. Samtidigt slår det mig varför de inte alltid gör det? Sådär blir tillsist omdömet, med kännedomen om att Muse har så mycket mer inom sig. Eller kanske är jag bara petig?
|
|
  Jacob Ottoson 2009-10-27 |
|
 |
|
|
|
|
|