|
|
 |
 | Relaterade inlägg |  |
|
 |
| Externa artistlänkar | |
|
|
|
|
|
|
|
| Neurosis och helvetet |
| Skäggigt, svettigt och tungt värre när Oaklandfarbröderna i Neurosis visar hur en tribalrytm skall slås. |
|
Med flitigt florerande rykten om att bandet helt skall upphöra spela live, så var det med visst vemod man stod framför den igendragna ridån på Debaser Medis denna svettiga kväll i början av juli. Allvaret av dessa rykten bör dock tas med en nypa salt, då exakt samma rykten gick förra gången Neurosis spelade i Stockholm.
Med klara minnen från den spelningen så fanns det uppenbara kriterier som bandet skulle vara tvungen att uppfylla för att inte göra denna spelning ”sämre”. Visst, om man nu kollar i backspegeln så kunde Steve von Till knappt sjunga den kvällen, låtvalet kunde varit skarpare och Debaser var lika svalt som helvetets nionde krets. Men det var likväl en grym konsert.
Återigen fann jag mig själv, nästan exakt på dagen två år senare, ståendes i helvetets nionde krets. Debaser fullkomligt ångade av överarbetande svettkörtlar och det hördes frekventa hatiska utbrott mot lokalens totala frånvaro av vettig ventilation. En kritik som lokalansvariga inte verkar tagit till sig sedan Neurosis senaste besök...
När bandet slutligen kommer in på scen så känns allt igen som om det vore igår. Ingen publikkontakt, inget mellansnack, inga låtönskningar och inget extranummer. Helt underbart med andra ord.
Den huvudsakliga koncentrationen låg på senaste släppet ”Given to the Rising” och de spelade nästan samtliga låtar från den, till exempel ”Water is not Enough”, ”Distill (Watch the Swarm)” och titelspåret ”Given to the Rising”. Vilket kändes aningen ensidigt faktiskt. Hade gärna sett fler nummer från både ”Times of Grace” eller ”A Sun that Never Sets”.
Kvällen till ära så kunde skäggot Steve von Till faktiskt sjunga och med sådan kraft att jag kom på mig själv stå med munnen vidöppen. Att han vissa tillfällen försvann bort i riffandet och glömde sjunga kändes därför mindre viktigt.
Som avslutande paradnummer drogs de ökända pukorna fram och jag blev alldeles fuktig i blicken. ”Through Silver in Blood” är själva definitionen av hur man får in tribalrytmer i riktigt tung musik, utan att det upplevs som såsigt.
Förutom det något ensidiga låtvalet så knäcker denna spelning alla mina föregående förväntningar och frågan är nu hur högt ställda de kommer vara nästa gång farbröderna från Oakland kommer på besök. Om de någonsin mer kommer på besök det vill säga. |
|
  Andreas Fällman 2009-07-04 |
|
|
|
|
|
|
|