På jazzfestivalens inomhusscen, i det mörka lilla auditoriet på moderna museet fylls bänkraderna snabbt. På scenen är det riggat med trummor, dator, burkar, småplock, keyboard, trumpet och nästan allt mellan himmel och jord. In kommer snart Kira själv i volangklänning och med bjällror kring anklarna. Hon inleder med en vacker och ganska skör sång ackompanjerat med ett spännande gitarrspel samt en dans som får bjällrorna att klinga. Till nästa låt får hon sällskap av fyra vänner på scenen och musiken blir allt mer instrumental. Vissa låtar är helt utan texter men berättar mycket ändå.
Kira Kira förmedlar och skapar en sorts psykedelisk sagomässig stämning, som påminner om isländska Sigur Rós och danska Efterklangs musik. Kira använder sin röst som ett instrument men när hon sjunger påminner det stundtals om Björk.
Vissa kompositioner är lite för långa och många i publiken tappar intresset ganska snabbt. Men Kira Kira är mysig att titta på, det händer saker på scenen och det är harmoniskt att se hur musikerna helt försvinner in i musiken. Kira Kira satsar mycket på hur det ser ut, och det bygger en hel del på att följa vad som händer på scenen, alternativt att man som åskådare drömmer sig bort. Därför betvivlar jag tyvärr att musiken funderar lika bra på skiva, utan den trollska showen. Kira Kira väcker mitt intresse, men lyckas inte helt hålla mig kvar. Jag kan inte heller helt bestämma om musiken borde få sväva ut mer, eller skärpas till.
|