|
|
 |
 | Relaterade inlägg |  |
|
 |
| Externa artistlänkar | |
|
|
|
|
|
| Stora, proggiga känslor på Globen |
| Någon dag innan konserten läser jag ut Pamela Des Barres ökända groupieskildring "Jag är med bandet". Rush är inte omnämnda. På konserten uppskattar jag att minst 90% av besökarna är män. Jag överdriver inte. En av de främsta kärleksskildringarna till Rush återfinns i en film som heter "I love you, man". Jag anar en tendens. Mina damer och herrar - detta är långt ifrån rock'n'roll-hedonism, blonderade backstagepassjägare och Tommy Lee. |
|
Det är lätt att älska denna kanadensiska trio - de har funnits i evigheter, verkar sympatiska, har gjort sin grej och hoppat över skandaler och rövarliv och belönats med en hel del kärlek av en stor och trogen publik. De har krängt iväg hisnande 40 miljoner skivor och även under de perioder deras alster inte legat på listorna har turnéerna tillhört de mest inkomstbringande. Att de har varit så pass framgångsrika är en smula förvånande eftersom det ofta är rätt överkvalificerad, nördig, musikvetenskaplig progressiv (hård)rock som spelas. De har flirtat med singellistorna men det är deras allra proggigaste album, som exempelvis "2112", som fansen aktar högst.
Nu är de ute på en turné de döpt till "Time Machine" och spelar låtar från hela karriären. De tar tid på sig, spelar närmare tre timmar varav ett mittparti helt och hållet utgörs av deras mest framgångsrika album "Moving Pictures" från 1981 som framförs från början till slut. Det här är ju tre fenomenala musiker som gillar att hänge sig åt sina instrument men det som skulle kunna vara introvert och tråkigt blir ändå inte det, mycket beroende på att de själva är medvetna om att de inte är världens mest karismatiska scenpersonligheter och därmed satsar en hel del krut på snyggt ljus, ambitiösa och självironiska filmer och pyroteknik. En konsert med tre gamla gubbar blir alltså ändå en fest för ögat.
Och för öronen naturligtvis. De öppnar publikfriande med hitten "The Spirit Of Radio" och fortsättningen blir en variationsrik resa genom deras snart 40-åriga historia. Glädjande nog är de inte bara vitala dinosaurier som vältrar sig i gamla meriter utan blixtrar även till i ett par utmärkta, helt nya låtar från det kommande albumet. Och visst är det så att man får ta Rush för vad de är - är ni allergiska mot bas-, gitarr- och trumsolon ska ni hålla er borta. Långt borta. Vi andra kan roa oss med att försöka se hur många delar Neil Pearts (ibland snurrande) trumset består av. Många. Och hur ofta är ett trumsolo underhållande? Inte ofta, men Peart är ju faktiskt utnämnd till världens bästa trummis så många gånger att Killinggänget en gång i tiden skämtade om det och naturligtvis svänger det när han går loss på pukorna. Basisten och sångaren Geddy Lee skuttar glatt omkring i Converse och gitarristen Alex Lifeson står för det återhållsamt eleganta. De tycks trivas bra med varandra och publiken trivs i deras sällskap.
Bland höjdpunkterna finns det ambitösa bidraget från "2112" och en personlig favorit, den sena "Far Cry". På minussidan finns ett par låtar från det mer kommersiellt inriktade 80-talet där syntarna ibland är ganska missklädsamma. "Moving Pictures"-partiet med klassikerna "Tom Sawyer" och "Limelight" är givetvis en promenadseger, inte minst i den instrumentala, och monumentala, "YYZ".
Rush övertygar alltså, ett band som trots en hel del pretentioner lyckas vara roliga och självironiska mitt i den svintajta ljudvallen. Och som avslutning visar de dessutom en rolig, nyinspelad filmscen med radarparet Paul Rudd och Jason Segal från den ovan nämnda filmen "I love you, man". Som sagt, det är lätt att älska Rush. |
|
  Niclas Gustafsson 2011-05-07 |
|
|
|
|
|
|
|