|
|
 |
 | Relaterade inlägg |  |
|
 |
| Externa artistlänkar | |
|
|
|
|
|
|
|
| Green Day frälser Globen |
| Fyra år sedan sist och med ett lika tokhyllat som nersågat album i bagaget gör Green Day entré. Antingen gillar man 21st Century Breakdown eller så gillar man den inte. Detsamma gäller Green Day. Antingen gillar man dem eller inte. Men fantast eller dissare, ikväll är det omöjligt att motstå deras charm! |
|
Självklart kommer Green Day utspringandes på scen efter den öldrickande rosa kaninen gjort sitt. Trots rykten om tretimmarsspelningar och en lång turné bakom sig verkar trion full av en energi som smittar värre än svininfluensan. Billie Joe ber alla att ställa sig upp och här ges inga protester. De dryga 14 000 som är i Globen står upp och klappar i takt till musiken – ända fram tills slutet. Upplevelsen är minst sagt mäktig. Green Day ser sedan till att Globen förblir lamslaget i två och en halv timme i följd. Trots den dryga längden känner jag mig inte rastlös någon gång, vilket måste vara ett rekord i sig och ett starkt bevis på hur sjukt bra denna spelning är.
Redan i, för kvällen tokgrymma, ”Know your enemy” inleds segertåget. Billie Joe springer upp till läktaren och tillbaka och hinner på vägen även hämta upp en överlycklig snubbe i publiken, som får illustrera ”fienden”, för att sedan raskt lämna scenen genom ett stage-dive. Fler lyckliga fans får sedan göra Billie Joe sällskap. En yngre kille får vara med i hans ironiserande av skådespelet frälsning i ”East Jesus nowhere” och i ”Longview” får tre personer i publiken komma upp och sjunga varsin vers. Frikostigt och generöst – självklart! Värre blir det dock när Billie Joe tar upp vattenpistolen och blöter ner publiken, för att sedan skicka ut gratis toapapper till alla som fått på sig lite för mycket. Självklart passar han även på att skicka ut några t-shirts till publiken när han ändå håller på.
Men det är inte bara i showandet och lekarna som bandet imponerar. Den senaste skivan är ett guldkorn och det bevisas åter och åter denna kväll, som i ”Before the lobotymy” eller hårresande ”21 guns” – förstås. Mest glänser det ändå om det äldre materialet. ”Holiday” frälser oss tidigt och är så rivig som bara den kan vara. Med i hitkavalkaden finns också ”Boulevard of broken dreams”, ”Welcome to paradise” och kanske den personliga favoriten ”When I come around”. För att inte glömma ”Basket case” förstås! Behöver jag säga mer?
Bland alla hittar och performance är det som överträffar allting slutligen ”King of a day/ Shout”. Den kan knappast räknas som kvällens musikaliska guldkorn men showandet som uppvisas kan nog inte göras mycket bättre. Att liggandes spela på sina instrument och sjunga väl valda delar av ”Satisfaction” och ”Stand by me” är bara för bra. Nästan lika kul blir det när bandet spelar intron av lite hårdare saker, som Metallicas ”Master of puppets” till exempel. Urskoj var ordet!
Men allt det roliga har ju sitt slut och så även denna spelning. Kanske är det ändå just då som man är som allra lyckligast. ”American idiot” och ”Minority” dräms då av med ursinne för att sedan lämna Billie Joe ensam på scen spelandes ”Last night on earth och ”Good riddance (Time of your life)”. Aldrig tidigare har jag känt mig så nära Billie Joe och Green Day. Jag är frälst, på Green Days högst egna sätt. |
|
  Jacob Ottoson 2009-10-12 |
|
|
|
|
|
|
|