|
|
 |
 | Relaterade inlägg |  |
|
 |
| Externa artistlänkar | |
|
|
|
|
|
| Överspelat och överdrivet men fantastiskt |
| D-A-D vet hur man är ett bra liveband. De vet att det inte enbart räcker med att göra en spelning musikaliskt fläckfri. De vet att man också måste skapa en visuell upplevelse, måste göra något som behagar alla sinnen. Med sina 27 år i branschen är det tydligt att D-A-D lärt sig just detta. |
|
Det bjuds på lika mycket örongodis som ögongodis. Inledningen är massiv. Bandets trummis Laust Sonne inleder med att ensam på scen, likt en marschsoldat, spela på en virveltrumma. Efter några takter kliver storebrorsan Binzer, iklädd hatt, upp på scen och börjar leka med sin gitarr. Därefter följer frontmannen och lillebrorsan Jesper Binzer och publikovationerna blir totala. Sist men inte minst kommer bandets joker och entertainer Stig Pedersen ut. Kvintetten är fullbordad. Inledningen är fullbordad. Låten ”True believer” sätts igång och Klubben fylls av allsång. Leenden sprids tvärs över. Det är svårt att inte tro på glädjen och njuta.
Nästa stora moment är när Jepser Binzer säger sig berätta en rolig historia för oss svenskar. Han gör det genom tre ord; ”Den svenska kronan”. Alla asgarvar och givetvis sätts ”Fun of money” igång, som känns hur träffsäker och självklar som helst i den rådande finanskrisen.
Så fortsätter konserten. Med komik varvas bandets glädjefyllda låtar. Det blir dock lite för mycket efter ett tag med all Jesper Binzers mimik och gester, men framför allt hans fula dansmoves. Även underhållaren Pedersen blir lite överdriven efter hans fjärde basbyte, denna gång till en vit rymdfarkost. Noterbart är att han enbart lirar på två strängar. Kanske finner han det mer lämpligt att fokusera på komiken framför sin musikaliska framtoning? Hans latexbyxor märkta med "NASTY" vittnar i alla fall om det första alternativet.
Bandet överspelar och överdriver så pass mycket att de balanserar på en väldigt skör tråd. För det mesta klarar de dock denna ballerinatripp, som i sina ”funky-moments”, där låtarna dras ner i tempo och flera minuters funkdans framhävs. Dessa ögonblick hör till spelningens klara höjdpunkter och uppvisar D-A-D:s bästa sidor.
Och när D-A-D spelar som bäst är de fantastiska, trots att de ofta tycks gömma sig bakom en skämtsam och falsk fasad. Imponerande är att de också sparar på sina största hits till sist. ”Everything glows” och ”Sleeping my day away”, som förlängs till ett tiotal minuter, kommer inte förrän i extranumren. Och inget gör det. Spelningen är så rak och rolig rakt igenom att de andra låtarna känns minst lika bra. |
|
  Jacob Ottoson 2009-04-07 |
|
|
|
|
|
|
|