 |
| Black Stone Cherry på sparlåga |
| Black Stone Cherry gör sin tredje ordentliga Sverigespelning och jag börjar som smått vakna upp ur drömmen. Bandet går mest på sparlåga, men glänser till ibland. |
|
Okej, det kanske är dags att börja vakna upp ur drömmen nu? Få lär väl ha missat att jag länge och väl talat varmt om detta Black Stone Cherry. Jag gick till och med så långt att påstå att de var nästa stora rockband, i typklass med Guns N’ Roses. När Black Stone Cherry nu spelar på Göta Källare med sin tredje Sverigespelning, bortsett från festivalspelningarna, är det givet att bandet aldrig kommer att gå så långt. De är för dolda och spelar på för små ställen för det.
Musikaliskt menar jag dock att de håller samma klass. Det är inte alla band som har en trummis som John Fred Young, kanske mer än showman än en övergrym trummis, men ändå, man blir oerhört imponerad när han spelar med sina bara händer eller hoppar upp och ner – fram och tillbaka – bakom trumsetet. Även frontmannen Chris Robertson växer för varje gång jag ser honom. Tidigare var han inte den som tog större plats än någon annan i bandet, men nu är det han som sköter alla solon, med sin redigt distade gitarr, och håller bandet samman genom att vara säkerheten själv i alla situationer.
Tyvärr har de andra två medlemmarna, Ben Wells och John Lawhon, lite för mycket problem för att konserten ska bli så självklar som den brukar kunna bli när det gäller Black Stone Cherry. Lawhon får inte alls sin bas att fungera och är fly förbannad på ljudteknikerna, och Wells ägnar den mesta tiden med att hoppa runt som en Duracellkanin, vilket i slutändan blir ordentligt fånigt, i synnerhet när han inte ens kan stå still i vackra ”Things my father said”, som annars mycket väl kunde bli kvällens bästa spår. Nu är det istället de tyngre spåren som övertygar som mest, där ”Soulcreek” blir bäst och känns träffsäker rakt igenom. Mest gensvar får dock ”Blind man” och spåren från debuten, där för kvällen inledande ”Lonely train” förstås är den mest folkkära. Kärleksfullast är som alltid den oerhört vackra ”Peace is free”, men som för dagen tyvärr framförs utan samma finess som vid förra Sverigebesöket. Låten är dock så pass stark att den räcker långt ändå.
Det är dock i avslutningen som Black Stone Cherry uppvisar sitt bästa jag, förutom John Fred Youngs synnerligen imponerande trumsolo förstås. I låten ”We are the kings” uppvisar bandet att de är just kungar, genom att spela bakom ryggarna och låta Young spela på Lawhons bas med trumpinnarna i högsta hugg. Man blir lika imponerad varje gång, även om det kanske är just där som den största besvikelsen också ligger; att bandet knappt uppvisar något nytt sedan förra besöket. För ska man bli kungar på riktigt, rockkungar, krävs det så mycket mer än att vara ett bra liveband med ett hejdundrande material bakom sig. Denna gång känns det tyvärr mest som att Black Stone Cherry dödar ännu en dag på jobbet och går på sparlåga. Men samtidigt räcker ju det en bra bit det med…
|
|
  Jacob Ottoson 2009-10-12 |
|
 |
|
|
|