 |
| Själlöst, Metallica! |
| Metallica kompenserar upp med tröjor, gratis nerladdning och en påkostad pyroteknik. Trots detta är Jacob Ottoson inte nöjd och kallar bandet för själlöst. |
|
Metallica är tillbaka i Stockholm efter fiaskot den 8 mars, dagen när Metallica tvingades ställa in sin andra spelning i huvudstaden på grund av att James Hetfield insjuknat. Nästan två månader senare, den 4 maj, står de åter på Globens scen och säger förlåt till sina fans. Och som publiken väntat! Trycket är så pass stort att publikrekordet, som hängt i sedan 1992, slås denna kväll!
Vid ankomsten till Globen får man en specialgjord t-shirt för tillfället och en fri nerladdning av showen, allt för att kompensera upp Metallicas olyckliga utgång vid förra besöket. Ack så generöst. Enda minuset är väl då att tröjan har storleken XL och inte passar på alla kroppar?
Så drar festen igång. Till tonerna av inledningsspåret från Death Magnetic, ”That was just your life”, kliver rockkungarna mäktigt upp på scen. Ljusshowen är fantastisk, i mörk ridå lyses endast Hetfields ansikte upp, samtidigt som gröna laserstrålar inbjudande stretar ut mot publiken. Högst förvånande inleds dock låten i playback, för att sedan tas över av Metallica när de första textraderna nås. Detta visar sig sedan vara ett återkommande fenomen. Så fort medlemmarna går av scen för att göra ett av många instrumentbyten sätts en låt igång i playback för att sedan tas över av bandmedlemmarna efter en stund. Jag blir arg och finner det riktigt taffligt. Ett band av Metallicas kaliber ska inte behöva använda sig av sådana knep.
Men knep behövs. Inledningen är långt ifrån önskvärd. ”That was just your life” är inte den tunga hit den är på skivan och nästföljande spår ”The end of the line” kommer inte heller ut till sin rätt. Man får då gott förlita sig på att de äldre spåren håller bättre klass. Men inte då, inte ens ”One” kan rädda dem ur fördärvet, med tabbar i till och med inledningssolot, trots spektakel som påkostad pyroteknik med massvis med varmsprutande eld.
Det dröjer ända fram till låt nummer sju innan konserten ens börjar bli sevärd. Låten som gör detta är ”Sad but true”. Tyngden, riffen, publiken, ja allt är perfekt i denna låt. Det är ruskigt, ruskigt bra.
Efter urladdningen växlar Metallica upp. Direkt efter följer ”Welcome home (Sanitarium)”, balladen från Master of Puppets-albumet, som för kvällen är enorm och slår både ”Nothing else matters” och ”The day that nerver comes” med hästlängder, som båda tråkigt förstörs av falsksång signerat Hetfield. Faktum är att han inte verkar alldeles kry för kvällen, då lite för många misstag begås. Inte för att Kirk Hammett sköter sig mycket bättre. Två oförklarliga och dessutom simpla gitarrsolon är starka kandidater till kvällens absoluta bottennapp.
Men däremellan slängs storheterna på varandra. ”Master of puppets”, ”Blackened” och ”Enter Sandman”; det är inte alla band som har sådana ess innanför rockärmen. När man hör dessa är det svårt att inte låta sig imponeras, även om Metallica för kvällen har otroligt svårt att nå ut till publiken. Konserten lyfts aldrig, trots megahitar och enorm rutin. Metallica känns otroligt själlösa där de står på scen och inte tycks bry sig det minsta om att be om ursäkt till sina fans. En enda gång för Hetfield ämnet på tal men säger då endast att han är tacksam att publiken kommit tillbaka till det nya datumet. En längre utläggning och en helhjärtad ursäkt skulle knappast ha skadat.
Bandet gömmer sig istället bakom en snygg show och en påkostad rekvisita, med vacker ljusshow och sprutande pyroteknik. I avslutningen ”Seek and destroy” flyger dessutom Metallica-bollar ner från Globens tak. Där blir det också extra tydligt att de inte vill låta någon komma dem för nära inpå, speciellt när de, efter att ha stått och triggat publiken i flera minuter efter spelningens slut, springer därifrån, livrädda. Jag kommer verkligen inte innanför deras skal utan ser endast deras stora egon, som när Hetfield bittert lämnar kommentarer om hans tankar om publikens beteende. Rockkungarna bjuder inte till det minsta och delger ett ynka ”tack” på 130 minuters spelning. Själlöst, Metallica! |
|
  Jacob Ottoson 2009-07-14 |
|
 |
|
|
|