|
|
 |
 | Relaterade inlägg |  |
|
 |
| Externa artistlänkar | |
|
|
|
|
|
|
|
| OK, Depeche |
| Som vi har väntat! Som Arvika har väntat! Tillslut står de så äntligen där på Arvikas scen, synthkungarna Depeche Mode, och de gör sin grej, men inte mer… |
|
Men det börjar förstklassigt! Med en snygg ljusshow bakom sig inleder Depeche oväntat med ”In chains”. Jag hade väntat mig en mer hitbetonad start, men låtvalet visar sig vara ypperligt, då ”In chains” till och med tar hem valören kvällens låt. Inledningen som följer är sedan i liknande klass. Ganska tidigt kommer en av mina personliga favoriter, ”It’s no good”, och man väntar sig att hitkavalkaden nu ska inledas illa kvickt. Men den kommer aldrig riktigt, utan Depeche fortsätter att spela sina mindre guldklimpar, som för kvällen väldigt lyckade ”Walking in my shoes”. Mindre lyckat blir det dock när Martin L. Gore ensam ska försöka mäkta sig på ”Home”. Visst gör han det rätt så vackert, men samtidigt ack så tråkigt.
Spelningen fortsätter sedan i samma tråkiga anda. Till och med en så pass kärleksfull låt som ”Peace” förlorar sin känsla och intimitet. När slutligen måstestoppet ”Enjoy the silence” nås hoppas och tror man att allting ska vända, men inte. Publikovationerna är faktiskt snudd på pinsamma och ”Enjoy the silence” känns inte alls som den jättehit den är denna kväll. Depeche Mode tvingas därför fortsätta att trampa vatten, men räddas som smått av sin fantastiska ljusshow med mängder av färger och motiv. Om samma krut skulle ha lagts på musiken vet jag inte vart vi skulle ha hamnat.
Efter cirka en och en halv timme kliver Depeche Mode av scenen. Det verkar som att de tycker det är rätt skönt med en återhämtare, för de är borta ett bra tag. När de sedan åter kliver upp för att spela sina extranummer, i kväll i form av ”Personal Jesus” och ”Stripped”, är det samma gamla Depeche som man får se, med det rätta knycket bakom synthen av Andrew Fletcher och med distinkt sång och publikfrierier i mästarklass signerat Dave Gahan. Men det är bara i inledningen och i avslutningen som Depeche levererar och inte ens en full spelning (två timmar var utsatt) får vi… Men visst, det kanske är synd att klaga när man så äntligen har synthkungarna mitt framför näsan. |
|
  Jacob Ottoson 2009-07-04 |
|
|
|
|
|
|
|