Dansbanan, scenen med tak och utan väggar mitt på festivaltorgets mitt, är sedan länge fyllt av en stor och förväntansfull publik. Det är trångt och varmt, men svårt att se om man inte står längst fram eller är lång och ståtlig.
Dungen inleder med ett skört gitarrsolo för att sedan bara köra och släppa loss instrumentalt. Jag försöker hoppa upp och ner för att se, för det jag hör räcker inte helt för att fånga mig. Däremot verkar det bara vara jag som inte riktigt fattar Dungens storhet, för resten av publiken är eld och lågor. Jag kämpar mig utåt i en hårt packad och pulserande publik och lyckas se bättre från utsidan. Därifrån låter det helt okej och jag får möjlighet att se hur musikerna försvinner i sina instrument och det instrumentala är verkligen med känsla och tro. Snart hör jag sången och det känns som om konserten börjar på riktigt. Men så kör de några lugna låtar och som får mig att tappa intresset igen. Visst kör de och för inbitna fans så verkar det vara storverk på scen, men jag fattar kanske bara inte. Jag orkar inte.
Jag går en sväng för att komma tillbaka till slutet, då jag lyckas smita fram till scenens framkant. Där ser rockstjärnor med tamburiner som sjunger på svenska och skakar huvud och hår. Den synen ska Dungen ha poäng för och för när det instrumentala växer, för som det växer och musikerna växer in i instrumenten och låter ljuden ta sin tid. Där ser jag guldkorn, i konsertens sista svettiga minuter. |