|
|
 |
 | Relaterade inlägg |  |
|
 |
| Externa artistlänkar | |
|
|
|
|
|
|
|
| Livemässigt - nästintilll oslagbart |
| Sexmanna-bandet Alesana från North Carolina gjorde sin allra första Stockholms-spelning inför en liten skara fans på Klubben. Det var svettigt, intensivt och utfört med en genuin känsla och energi som får allt annat att blekna. |
|
Sin allra första Sverigespelning gjorde Alesana några dagar innan i Göteborg. Där var det var tydligen 18-årsgräns och eftersom de har mest unga fans var det därmed lite folk och mycket så kallade stela statyer. På Klubben var det inte heller överbefolkat, men den här gången kan ingen heller skylla på någon åldersgräns. Saken är nog helt enkelt att Alesanas musik inte gör sig lika bra på skiva som live, skillnaden däremellan är för stor för att göra dem rättvisa.
Med det sagt - de som inte var på Klubben missade verkligen något, och de som faktiskt var där kan omöjligt ha blivit besvikna. På scen är Alesana så fantastiskt bra att allt annat bleknar i jämförelse.
Med tanke på deras popularitet så skulle de lika gärna kunnat spela på något ännu mindre ställe, men problemet är bara det att det skulle bli väldigt svårt för de sex medlemmarna att få plats på en mindre scen. Alesana tar plats, både fysiskt och ljudmässigt. Med två sångare av olika röstkapaciteter rör de sig någonstans i det stora fältet mellan emo, rock och screamo. De intar scenen med en total energi som håller och till och med maxas upp ju längre spelningen pågår. Sångaren och gitarristen Shawn Milke joggar på stället, sprutar vatten och spottar ut i publiken. Med dramatiska miner och teatraliska gester har de en publikkontakt som aldrig sviker.
Att de har energi på scen är väl känt och att slänga sig ut i publiken och helt sudda ut gränserna mellan band och publik är i princip det allra första dem gör när de kommer ut på scen. Det hela är ganska så imponerande.
Ett roligt plus är också att de har en sån där typisk basist med en mystisk sminkning och en mestadels låg profil, men som när man minst anar bevisar att han egentligen är helt out of his mind. Med tanke på publiksiffran var kanske inte stagediving den bästa idén, men mot slutet tar han det ultimata steget – han hoppar upp på högtalaren, klättrar upp på räcken längs väggarna och därifrån slänger han sig ner i publiken som verkligen får trycka ihop sig för att kunna ta emot honom.
När publiken tränger ihop sig bildas det stora fria golvytor och man påminns återigen om hur lite folk det är. Men vad gör det? Alesana blir kanske aldrig världens största band, men livemässigt är de nästintill oslagbara. De lever efter mottot ”play ’til you puke” och i sista låten stoppar screamingsångaren Dennis Lee fingarna i halsen. De lyckades, och de behöver inte ens spy för att bevisa det. |
|
  Rosanna Rundlöf 2009-07-04 |
|
|
|
|
|
|
|