Meshell inleder med att spela bas, tillsammans med sitt band. Hon står ganska långt in på scenen och det hela ser inte mycket ut för världen. Några musiker klädda i urtvättat svart som jammar utan vidare kontakt med omvärlden. Men lägger man istället vikten på hörseln och ljudet som produceras framme på scenen, förstår man. Det är inte vilka musiker som helst, de här kan sin skit. Särskilt Meshell och hennes otroligt coola och duktiga baskollega. De sluter ögonen och låter läpparna röra sig i grimaser likt toner i takt med att fingrarna rör sig längs strängarna, som om de sjöng med i musiken. Det blir en mäktigt jammig stämning och det instrumentala är verkligen imponerande.
Sedan stiger hon fram, tar micken och visar vem hon är. Återigen sluter hon ögonen bakom de distinkta svarta tjocka bågarna och låter hennes coola röst förtrolla oss. Det är svalt men rått, coolt och rakt av men ändå svårt och kraftfullt. Meshell spelar nämligen inte bara bas som en gud, hon sjunger som en också. Stora texter, tight sound med jazziga basgångar och övergripande inströmningar av såväl hård hiphop som svängig soul.
Som åskådare slås man verkligen av hur cool hon är, Meshell, hon gör sin grej, på sitt sätt. Hon är likt en rockstjärna men utan rocken och dess cirkus. Hon är istället lugn och hemlighetsfull. Framförallt har hon en pondus som är svår att formulera. Hon utstrålar något som gör att man hyser henne oerhörd respekt. Meshell är en förebild samt en fantastisk musiker och sångerska, hon ger oss sin kraft. |