|
|
|
|
 |
| Mer levande än sin scenshow |
| Kommer han, eller kommer han inte? Det är alltid den stora frågan när det gäller Pete Doherty. Det var egentligen tänkt att han skulle spela i Stockholm den fjärde december, men ingen blev ju precis förvånad när det inte blev så. |
|
Många var de rykten som gick om var Pete egentligen höll hus den där dagen. Var han fortfarande i Tyskland och köpte julkalender och sprit på ett snabbköp? Hade han blivit kidnappad? Var han på plats men ej i skick att spela? Hade han halsproblem eller hade han tappat bort sitt pass? Fast var inte det vad som sas förra gången han ställde in och gången innan det också? Vi lär aldrig få veta säkert. Huvudsaken är att han till slut kom. Han kom!
Inte allt för sent på måndagskvällen går han på scen iklädd sin klassiska hatt, en mörk rock och några silverkedjor som dinglar runt halsen. Han ser för dagen ut att må hyffsat bra. Han är åtminstone inte blek som ett spöke utan är mer av en askgrå nyans, och han tycks inte vingla allt för mycket. Det börjar lovande.
Den här gången är det till en början endast Pete med en gitarr på scen. Utan kompband och helt akustiskt. Det låter riktigt bra, tills en man med trumpet gör honom sällskap på scen. Själv så är jag inget fan av trumpeter. Inte heller av de två balettdansöserna som stundtals flyger runt som fjärilar på scen. Trumpeten är sövande och dansarna snor fokus från det alla har kommit för att se. Höjdpunkterna är därför när endast Pete med sin blotta närvaro får ge prov på sin musikaliska styrka. Pete bevisar ännu en gång att han inte behöver mer än en gitarr för att övertyga.
Hatten och rocken åker snart av, och Pete fortsätter plinka fram låtar på löpande band. Energin är på topp och han tycks kunna hålla på hur länge som helst. Gamla Libertines-låtar blandas friskt med låtar från Babyshambles och solokarriären. Inledningen till ”Never Never” avbryts av att Pete för en sekund glömmer ackorden. Han mumlar något ohörbart och memorerar låten i huvudet för att sedan fortsätta som om inget har hänt. Det är egentligen förvånande att sånt inte händer mer ofta. För annars är det musikaliskt helt fläckfritt.
Låtarna lever som aldrig förr, och så även Pete. Dessvärre är scenshowen nästintill död. Det är liksom inte så mycket rock’n’roll längre. Det är till och med så man kan beskriva spelningen med ord som inte precis förekommer ofta i samma mening som Pete: strukturerat, planerat, och stabilt. Det värsta som händer är att någon från publiken kastar upp en trasig glasflaska. Pete mumlar upprört något om ”glass” och pekar ut den skyldige i publikhavet. Sen hände det inte så mycket mer med det.
När man recenserar Pete Doherty får man liksom använda sig av lite andra kriterier än i andra fall. Att han överhuvudtaget kommer och genomför en spelning är ett stort plus, sen att han faktiskt verkar veta vilka låtar han ska spela är ju bara det fantastiskt. Han har kommit till ett stadium där i princip allt han behöver göra är att dyka upp för att vinna sin publik. ”Fuck Forever” och en livad version av ”I Wish” får avsluta spelningen och Pete-dramat är därmed över - i alla fall för den här gången. |
|
  Rosanna Rundlöf 2010-01-19 |
|
 |
|
|
|
|
|