 |
| Soulen är tillbaka, som gammal fast ny |
|
|
Han studsar in i gul kostym och snygga bågar. Vips är man tillbaka i soulens guldålder och den svängiga soulen exploderar över hela skeppsholmen. Han ser ut som Sam Cooke, låter som en ung Stevie Wonder eller Michael Jackson och hojtar likt Archie Bell. Han återupplivar och förnyar. Det är nytt, men gammalt och låter helt fantastiskt bra. Han dansar och sjunger, stilrent och lyckligt. Det är Raphael Saadiq, vår tids kommande soullegend.
Raphael biter tag i varje hundradel av sin speltid på stora scenen, jazzfestivalens sista dag. Han har en underbar röst som han utnyttjar till max i ett brett register och utstrålar en oerhörd och glad energi.
Raphael ger utrymme åt sina musiker, trots att fokus hela tiden ligger på mannen i gult och det är tydligt att Raphael älskar att stå i centrum. Men bortser man från den tydliga färgmarkeringen och låter blicken glida till hans högra sida, viker sig knäna av förtjusning. Raphael tycks nämligen ha världshistoriens härligaste och mest inlevelsefulla körkille jag någonsin skådat. Han ger 200% och struntar i att han inte står i mitten. Han dansar och sjunger helt fantastiskt, men han kör sin show, tillsammans med Raphael, om än i skuggan av honom.
Raphael bränner av låt efter låt från sina tre utgivna skivor och flirtar ivrigt med publiken. Nästan lite för mycket. Det är sanslöst bra, men så här i efterhand känns det som om det gick för lätt för Raphael att förtrolla oss. Det var nästan för perfekt och för underbart. Eller så får det bara vara så, för även när jag sitter hemma på kammaren blir jag lycklig av hans musik. Han kanske bara är perfekt, för en sådan som jag, som mer än gärna hade upplevt den svunna och magiska soulens storhetstid.
|
|
  Carolina Palmqvist 2009-07-31 |
|
 |
|
|
|