|
|
|
|
 |
| Baduismens nya stil |
|
|
En halvtimme efter utsatt tid, släcks lamporna för att sedan tändas igen. In på scenen traskar hennes musiker och DJ:en som värmt upp en kokande publik med Michel Jacksons låtskatt försvinner bort i mörkret bakom scenen. Plötsligt glider hon in. Elegant och tjusig, men oigenkännbar i hög hatt och trenchcoat, Erykah Badu äntrar i nytt fodral. Inget gigantiskt hår och ingen hippiepsykadelisk stämning.
Hon omfamnar publiken med sin storhet och hela holmens torg fullkomligt vrålar av lycka och bedövas av hennes karisma. Erykah vet vad hon gör och hon gör det perfekt och planerat. Men hon har förändrats sen jag såg henne sist, för två år sedan. Den slappa Pink Floyd-t-shirten och bohemiska orientaliska kappan från 2007 års spelning på Way Out West är utbytt till svintighta byxor i lack, matchande korsett och skyhöga klackar. Det gigantiska håret är gömt under hatten eller inte längre i livet. Den lite flummiga stämningen och svävande rörelserna har nu förvandlats till utmanande dans, ålande och kråmande. Jag kan inte låta bli att sakna det gamla.
Visst är Erykah något särskilt, något eget och något helt fantastiskt. Hennes storhet sitter givetvis inte i kläderna och hon är fortfarande oslagbar rent musikaliskt och stämningsaktigt. Det är fortfarande samma psykadeliska soulfunk som förtrollat så många dagar och nätter och hon sjunger ännu som något sänt från ovan. Hon ger oss en söndagskväll få kommer att glömma och trollar till och med bort det hotande kalla regnet. Ändå önskar jag något mer. Jag väntar hela tiden på att hon ska släppa loss, ge oss något oväntat och fullkomligt. Kanske väntar jag förgäves, men något gör mig ändå besviken, jag vill fortfarande tillbaka till den mer bohemiska varianten av baduismen.
|
|
  Carolina Palmqvist 2009-07-31 |
|
 |
|
|
|
|
|