|
|
 |
 | Relaterade inlägg |  |
|
 |
| Externa artistlänkar | |
|
|
|
|
|
| Fina, fina Magic Numbers... |
| Magic Numbers har släppt det svåra tredje albumet och passar givetvis på att besöka Sverige igen. Det var ju trots allt ett par månader sedan sist... |
|
Jag tänker inte klaga över deras frekventa besök här hemma - själv har jag inte sett dem på flera år, sedan en fantastisk julspelning på Cirkus. Nu har de kommit till den betydligt mindre trevliga lokalen Göta Källare (eller "Göta Juck" i folkmun sedan dess dagar som dansbandshak) och stämningen är mer rockklubb än arena. Kanske har också en del av hypen avtagit? För visst hade det gått att klämma in fler människor?
Falnad hype eller inte - Magic Numbers är fortfarande ett utmärkt popband med all den charm vi en gång föll för intakt. Och även nya "The Runaway" smyger sig på och bryter ner mina tidiga invändningar. På Göta Källares scen visar de upp sig i helfigur, genom samtliga skivor, genom melankoli och party. Och eftersom det är Magic Numbers det är fråga om levereras även melankolin med ett varmt leende.
I detta band finns musikalisk talang, fantastiska stämmor och gedigen låtskrivarbegåvning men inte så mycket star quality och det familjära sätt som ena stunden är oemotståndligt blir i nästa stund nästan för intimt - man kan sakna popstjärnan och dess roll som något högre väsen. Men mest är deras jordnära charm till deras fördel.
För att inte tala om materialet. Kvällen till ära spetsades mina personliga favoriter "This Is A Song", "Love's a game" och den makalösa "I see you, you see me". Ja, den sistnämnda placerar tårar i mina ögon. Vidunderligt. Nya starka nummer som "The Pulse", "Once I Had" och "A start with no ending" tog en självklar plats i låtskatten och Stockholmspubliken sjöng gärna med i både nytt och gammalt.
Lite spex erbjöds också - att ge sig på en Håkan Hellström-cover var kanske inte så genomtänkt men deras "Band Name Song" (där hela sångtexten alltså bestod av bandnamn) var riktigt kul.
Visuellt var det som vanligt den stabile bandmotorn Romeo och hans syster Michelle som tog för sig, de syns mest och får flest tillfällen att briljera på sina instrument. Och Michelle är som vanligt brutal - inte nog med att hon är en utmärkt basist, hon hanterar sitt instrument och sin artistroll som om hon vore med i heavy metal-band. Det är inget mindre än lysande...
Så Sverige ska bara vara tacksamt för de täta besöken. Att Magic Numbers inte längre är lika sönderkramade förändrar inte det faktum att de är ett av de riktigt, riktigt fina popbanden. |
|
  Niclas Gustafsson 2010-10-22 |
|
|
|
|
|
|
|