|
|
|
|
 |
| Hockeygalna kanadensare imponerar som smått |
| Billy Talent återvänder till Sverige med en stark skiva i bagaget. Det gör det ganska svårt att inte bli nostalgisk och snegla bakåt i tiden. Och där möter vi en paradox. |
|
Ja, Billy Talent III är nästan för bra för bandets bästa då den överglänser allt tidigare material. Hitlåtar som ”Devil in a midnight mass” hämtas förstås från tidigare alster, som bandet också inleder med, men när inte heller dessa levereras med samma känsla och glädje är det tydligt att bandet hittat rätt, men samtidigt också så fel. Klasskillnaden mellan låtarna blir helt enkelt för stor och som lyssnare blir man smått förvirrad.
Samtidigt möter vi här en paradox. Trots att Billy Talent verkar ha utvecklats markant sedan det senaste Sverigebesöket (som var ett tag sen, anmärker till och med frontmannen Benjamin Kowalewicz) är det färre som kommit för att se dem. Visserligen spelade de på Arenan vid förra besöket också, men då för hela stora Arenan. Idag finns bara halva till förfogande. Kanske beror det på att Billy Talent inte är så pass folkliga att de kan utkonkurrera självaste Melodifestivalen, eller kanske är det så enkelt att fansen blivit äldre och släppt taget om de gamla godingarna? Klart är i alla fall att det är en väldigt blandad publik som kommit till Arenan, även många äldre syns här och där. Men vem vet, kanske var även dessa extra glada att slippa Melodifestivalen?
Det är klart att man unnar ett band som hållit på sedan 1993 framgång och trots att de är kanadensare och ständigt tjatar om hockey och vilka som kommer att ta hem guldet, Sverige eller Kanada (det gjorde dem även förra gången) är det svårt att undgå deras charm. Ian D’Sa på gitarr ser till att förstärka helhetsintrycket av Kowalewicz redan högst säregna röst. Låtmaterialet är annars rätt så enkelt men ändå väldigt tilltalande. Klarast lyser som sagt materialet från det senaste släppet, där nästan allt går hem. Bäst blir ändå ”Rusted from the rain” – som det blir ordentligt tryck i från publikens sida – ”White sparrows”, som fint presenteras av Kowalewicz om sorg och att mista en vän. Min personliga favorit ”Diamon on a landmine” spelas också och publikerna är verkligen med på noterna och hoppar och sjunger glatt med.
Publiken är faktiskt smått fantastisk genom kvällen och blandningen mellan yngre och äldre blir riktigt lyckad. De gör så att det som gjorde Billy Talent folkliga, hitlåtarna ”Fallen leaves” och ”Red flag” blir ett prima avslut på en kväll som kanske inte bjuder på några större överraskningar men som ändå visar sig vara ett fint komplement till dem som inte kände för schlager just denna kväll. Särskilt intressant ska det bli att följa hur bra Billy Talent verkligen blir när de släpper nästa platta. I och för sig lär ju det dröja ett tag. Först väntar en OS-final i hockey, har vi bestämt fått berättat för oss.
|
|
  Jacob Ottoson 2010-02-10 |
|
 |
|
|
|
|
|