 |
| Hästpojken har vuxit ur dekadensen |
| Martin kan fortfarande göra en riktigt bra spelning, leverera fantastiska låtar, spydighet och tunga tankar på hes Göteborska', men det är inte som förr. Jag saknar det hänsynslösa och den vrålande men igenkännbara ångesten. |
|
Martin Elisson, frontmannen i Hästpojken, har för många indiekids symboliserat dekadens och rock n´roll. Han har aldrig varit störst, men det är också det som gjort honom och hans band så geniala. Men på Popagandas andra dag 2010 är det osäkert om samma gamla Martin finns kvar och om Hästpojkarnas låttexter fortfarande betyder lika mycket för dem. Flera av låtarna spelas mest på rutin och Martin börjar bli lite för vuxen och ordnad i sin kostym och nykterhet. Dekadensen och fyllan har bytts ut till en proper sjal runt halsen och ett reserverat spektakel.
Den nya skivan är fortfarande riktigt bra, och bland annat ”Från Där Jag Ropar” får Martin att verkligen leverera. Men det är utan tvekan de gamla låtarna från Hästpojkens debutalbum som ger och ges mest. ”Cancerkropp” spelas och levs ut otroligt bra. Men det är först när Martin tappar texten och sen okontrollerat brölar ut över publiken som han hittar hem. Detta sker i ”Caligula” och räcker långt, men tyvärr inte tillräckligt. Inte ens en spydig men obligatorisk replik om Martins gamla vapendragare Joel Alme räddar oss tillbaka till den nästan oformulerbara men fantastiska risigheten från förr. Den relativt städade tillvaron är för närvarande för att jag ska gå sönder och bli hel igen, som när debutskivan kom.
Martin och Hästpojken, kom tillbaka in i dimman. Ni hör hemma och behövs här. |
|
  Carolina Palmqvist 2010-08-30 |
|
 |
|
|
|