Ja, bitvis är Thåströms kvällsspelning fullkomligt briljant. Och nej, jag pratar inte om ”Die mauer”, som Thåström drämmer av som sista nummer, precis när man trodde att han inte skulle bjuda på några större överraskningar. Jublet blir enormt, allsången likaså. Jag är dock inte lika övertygad. Själv vill jag hellre belysa stunder som outrot efter ”Långa tåg av längtan”, som förövrigt den med är högklassig, outrout är dock i en klass för sig, eller som tidigare beskrivit; fullkomligt briljant. Samma nivå uppnår även den fantastiska ”Alla vill till himmelen”, men bäst för kvällen är förstås ändå ”Fanfanfan”. Existerar det ens någon bättre deppballad?
Direkt efter ”Fanfanfan” gör dock Thåström sitt enda egentliga slarvfel, han slänger iväg ”Var e vargen”, den omåttligt populära Imperiet-låten, direkt därefter. Av flera skäl skulle den passa att komma in senare. Ett: för att alla låtar känns små i konstrast till ”Fanfanfan”, och två: en ylande gitarrlåt direkt efter en sentimental ballad brukar sällan bli ett lyckat kapitel. Men nu är det Thåström som bestämmer sin playlist och inte jag. Faktiskt är det de mer riviga låtarna som jag har något emot under kvällen och det blir också dessa som stjäl Thåströms femma i betyg. ”Aldrig nånsin komma ner” är till exempel inte alls särskild spännande att lyssna på och inte heller ”Miss Huddinge Centrum 1972”. Det är som den enastående textförfattare som man vill se och höra Thåström, med den raspiga röst som ingen annan har. ”Biografi” är kvällens lyriska mästerverk och ska man bara se Thåström framföra en låt måste det vara den man ska se, eller ”Fanfanfan” förstås. Fullkomligt briljant var orden! |