|
|
 |
 | Relaterade inlägg |  |
|
 |
| Externa artistlänkar | |
|
|
|
|
|
|
|
| Phoenix dansar och ler |
| "Det är mest bara yta i city i år" sjöng Eldkvarn för någon evighet sedan. Sant även idag om man köper att Phoenix mest är yta. En spridd åsikt som inte håller. Phoenix är kärlek. Och får kärlek. |
|
De blev hypade med debuten, stora med "Alphabetical", föll från tronen med album nummer tre hur mycket jag än älskade det och gjorde comeback som publik- och kritikergunstlingar med årets "Wolfgang Amadeus Phoenix" och nu har de nått ett Debaser Medis som är för litet för dem - kanske vill de klubba lite? De är hur som helst taggade och deras publik likaså. Phoenix, stiliga som alltid, kliver upp på scen och river av "Lisztomania" som första låt bara för att visa att här inte vilar några ledsamheter. Det är party för hela slanten och ett och annat jam står inte i vägen för det.
Deras slickade pop är snygg, hitvänlig, passar bra i såväl hörlurar som design- och klädbutiker, men ärligt talat har de en förmåga att upprepa sin formel då och då. De är egentligen inte så innovativa men har på ett effektivt sätt tagit sina influenser och gjort sin egen grej av dem. Om musiken ibland känns lika poserande och stylad som medlemmarna själva i sina skenbart enkla, i själva verket eleganta outfits finns det ändå inget sätt att komma undan. Phoenix har hittat sin synthrockiga (ett ord i brist på annat) medelväg och fulländar den.
Och betalas således med kärlek för här är publiken med på noterna. De köper att bandet går utanför ramen och rockmanglar lite, jublar åt även de tråkigare låtarna, dansar och ler. Phoenix betalar tillbaka med samma mynt och om Thomas Mars är en tillräcklig men begränsad sångare så är han en desto starkare frontfigur i den lite truliga, söta skolan. Det är starka känslor i luften. Har Sverige ett speciellt gott förhållande till Phoenix? Är det Springsteen/Iron Maiden-varning?
Det här var andra gången jag såg dem och de knockade mig även förra gången. Denna gång har de rentav förädlat sin show och det är en smula förvånande att ett band som på skiva känns ganska akademiska och utstuderade kan vara en sån värmekamin på scen. Nu är de till och med så självsäkra att de bara levererar sin största hit på ett halvslött a capella-vis och istället för att avsluta med ett bang bjuder upp publiken på scen för dans och ett långt farväl.
Allt var snyggt, välfriserat men allt annat än stelt. Debaser Medis fylldes av värme på alla sätt och det enda som störde bilden av fullkomlighet var att ena gitarristen hade glömt att stänga gylfen och att jag faktiskt är så barnsligt förtjust i "Everything is everything" att jag gärna hört den i dess rätta form. |
|
  Niclas Gustafsson 2009-11-10 |
|
|
|
|
|
|
|