|
|
|
|
 |
| Julian Casablancas är fortfarande att räkna med |
| Han är näst sist av sina bandkamrater att ställa sig på egna ben. Julian Casablancas, den främste mannen från The Strokes – solo för första gången i Sverige. |
|
Ute på Folkkungagatan samlar uteliggarna tomflaskor medans Julian Casablancas inne på Göta Källare går på scen i sin säkert 10 000 kronors skinnjacka. Det är bara en av alla kontraster Julian säkerligen skapar vart han än visar sig.
Vissa har det, vissa har det inte. Jag kan knappt komma på någon annan i det här sammanganget som har just ”det”. Det där som inte går att sätta fingret på men som får allt omkring att bara lysa upp. Julian är som definitionen av en rockstjärna och därmed ett sorts fenomen, det är riktigt häftigt att se. När han till ett öronbedövande jubel visar sig på scen är det så slående hur få rockstjärnor med den karisman och totala utstrålning det faktiskt finns idag.
Inte mycket har förändrats sen sist vi såg honom, Julian är nästintill precis densamme. Rösten är på sin plats och han intar vant sin egna och stilla scenpose som de flesta kan vid det här laget. Det som är nytt är möjligtvis att han har en ny modell på skinnjackan, nya medmusiker och framför allt - nya låtar.
Jag är inget större fan av hans solodebut ”Phrazes For The Young”, men live får låtarna ett helt annat liv. Vissa av dem låter fortfarande mer som godnattvisor än rocklåtar, men allt som oftast bjuds det på precis den rockshow vi är vana att se Julian med. Stundtals känns det faktiskt som att se The Strokes, och det är verkligen inget dåligt betyg. Därför är det kanske inte någon överraskning att en av kvällens höjdpunkter är just Strokes-låten ”I'll Try Anything Once” som Julian framför själv tillsammans en orgel och en stor allsångskör till publik.
Det är såklart svårt för vem som helst att leva upp till konceptet Strokes, men i detta fall är det förstås omöjligt att låta bli att jämföra. Men trots allt – Julian visar sig klara sig riktigt bra på egen hand. På skiva spelar han alla instrument själv, men live har han med sig ett band som består av ett gäng andra skickliga musiker, och det är bara att konstatera att han uppenbart inte tar med sig vem som helst ut på turné. Det hela är riktigt proffsigt framfört, förutom mikrofonljudet som stundtals verkar försvinna.
Stämningen är hursomhelst på topp, och allsången fortsätter. När han efter en kort paus kommer ut för extranummer nämner han att denna publik har den bästa sångtalangen hittills: ”Allvarligt talat, ni borde göra något av den!”. Det är kanske inte så konstigt att publiken är så engagerad då det nog bara är de mest hängivna fans som varit snabba nog att få tag på biljett till ett så pass begränsat spelställe.
Det här var klart över förväntningarna. Det var litet, intimt, och slående häftigt. Om siktet fortfarande är inställt på nästa Strokes-skiva så ser det här mycket lovande ut för framtiden. |
|
  Rosanna Rundlöf 2009-12-08 |
|
 |
|
|
|
|
|