 |
| W.A.S.P visar var skåpet ska stå! |
| Blackie Lawless och hans mannar är ute på vägarna igen för att pusha den ett år gamla skivan Babylon. Turnén heter "2010 THE RETURN TWO BABYLON TOUR" och gör stopp på inte mindre än fyra ställen i Sverige. Kan 54-åringen leverera musiken från sin låtskatt, och hur står sig de nya låtarna? |
|
Förbandet har spelat färdigt, folk i olika åldrar dricker öl och röker i nyinköpta W.A.S.P-tröjor; stämningen är glad och förväntansfull. Ett jubel hörs, och plötsligt brakar "On your knees" igång ute i lokalen. Vi rör oss snabbt från baren och ut till publiken.
Där på scenen står Blackie med det stora svarta håret, sminkad, i höga boots med fransar, svarta spandexbrallor, och upptill iförd en långärmad skinntröja med snörning i armarna med de de klassiska sågklingorna. Utanpå den har han en W.A.S.P-tröja som han bär upp så självklart som bara en bredbent hårdrocksikon kan göra. Precis som det ska vara med andra ord.
Av det ursprungliga bandet är det bara han själv kvar, men backas upp av tre långhåriga, vältränade vapenbröder som skulle kunna vara hans söner då de ser ut att alla vara runt de trettio.
Det blandas bra mellan nytt och gammalt, vi får höra "L.O.V.E. machine", "Wild child" och "Hellion", samt lite godbitar från den senare delen av åttiotalet: "I don´t need no doctor", "Scream until you like it" och "The real me".
I en intervju i aftonbladet har Blackie för några dagar sedan bannlyst all form av fotografering och inspelning på konserterna, men det bryr sig publiken inte om, och vakterna verkar ha gett upp. Frontmannen ser irriterad ut över detta faktum, och något mellansnack blir det inte tal om. Men han levererar ändå sina hårdrocksklassiker som han ska, och de är en fröjd för alla sinnen. Bandet är tajt, ljudet är bra, och Blackies röst är urstark; den åldras som en flaska fint vin.
På scenen står tre stora skärmar som spelar upp deras musikvideos samtidigt som låtarna körs. Att de håller takten spelningen igenom beror antingen på rutin eller någon form av medhörning, eller kanske både och. Hursomhelst en smart idé som effektivt höjer stämningen.
De nya låtarna "Crazy" och "Live to die another day" bränns av och står sig bra mot de gamla. Efter ett par pärlor till går bandet av scenen som en fejkad avslutning, men kommer snart in igen till applåder och skrik. Introt till "Chainsaw charlie" hörs och snart är det fullt ös igen. Vi får ta del av "Heaven's hung in black", en tung och rysligt bra ballad som handlar om amerikanska inbördeskriget, och om stupade soldater i allmänhet. "Blind in Texas" lättar upp stämningen igen, och blir sista låten för ikväll.
Konserten känns lite kort och Blackie lite sur, vilket drar ner betyget något. Och visst skulle man vilja se de gamla medlemmarna, men man får ta Blackie och hans band för vad de ÄR IDAG.
Slutsatsen blir en grym konsert från en man som varken kompromissat med sin musik eller vikt sig en enda tum för trender. |
|
| Kristoffer Malmström (Gästskribent) |
|
 |
|
|
|