 | Ricky Nelson
Sweeter Than You (23 Greatest Hits and Favourites) |
 |
| Mighty Good! |
Det påstås att Ricky Nelson hamnade I skivbranschen genom ett förhastat uttalande. Någon gång 1956 såg han, tillsammans med en flickvän, en ung Elvis Presley framträda på TV. Flickvännen var väldigt imponerad av Presleys framträdande vilket fick Ricky kasta ur sej att han kunde säkert göra något lika bra. ”Gör det då!” replikerade flickvännen. Något som skulle fått de flesta andra att vika ner sig omedelbart. Men så icke Ricky Nelson.
Fast då måste vi också ha i åtanke att den unge herr Nelson hade ett lite bättre utgångsläge än de flesta andra när det gällde att komma ur en sådan här pinsam konversation med hedern i behåll. Han var nämligen kändis och född in i underhållningsbranschen redan som spermie.
Ricky´s föräldrar, Ozzie och Harriet Nelson (med svenskt påbrå) hade drivit en dansorkester under 1930 och 40-talet med stor framgång. 1944 började paret göra en radioserie, ”The Adventures Of Ozzie & Harriet”, vilken alla amerikanska familjer lyssnade på. Serien blev en jättesuccé och med tiden skrev Ozzie in paret två söner, David och Ricky, i serien. Så när vi kommit fram till slutet av 50-talet hade radioserien flyttat över till TV och varje amerikansk tonåring kände till familjens öden och äventyr.
Den gamle orkesterledaren Ozzie såg en chans att öka på familjens ekonomiska välstånd genom att lansera sonen som sångare och lät Ricky avsluta ett Tv-avsnitt där sonen sjöng Fat´s Dominos ”I´m Walkin´” till eget gitarrackompanjemang. Timmarna efter sändning var Tv-bolagets telefonväxel nerringd av beundrarinnor som undrade var de kunde köpa Rickys sånginsats på platta. Detta resulterade i ett skivkontrakt med etiketten Verve (som storbolaget Liberty snart köpte upp) och I´m Walkin´ sålde sig upp på Topp Tjugo listan i USA.
Pappa Ozzie hade därmed startat en trend som ännu håller i sig. TV-lansera en låt och du har en hit bara produkten håller måttet. Där hade han också hjälp av Ricky själv eftersom denne var en stor musikentusiast vilken hade koll på såväl färgad rhythm & blues som den rock-a-billy vars popularitet började växa till sig i de amerikanska sydstaterna.
Ricky engagerade bara de bästa musikerna till sina skivinspelningar. Det var här som bl.a. gitarristen James Burton fick möjlighet att visa sin skicklighet för en stor publik. När det gällde att hitta låtmaterial gick Ricky till sådana sentida storheter som bröderna Dorsey och Johnny Burnette och hur bara vilket sväng han får i låtar som ”Waitin’ In School” och ”Belivie What You Say”.
Det här albumet koncentrerar sitt material till tidsperioden 1957-59 och det var en tid när Rickys popularitet endast stod tillbaka för Elvis Presleys. Men det påstås också att när Elvis blev inbjuden till ett party i Hollywood någon gång 1958 gick han dit bara för att han så gärna ville träffa en annan gäst, Ricky Nelson. Elvis hade ju lyssnat till ”The Adventures Of Ozzie and Harriet” ända sedan 40-talet och ville så gärna träffa sin barndoms store idol.
Så man kan nog säga att Ricky fick revansch efter flickvännens kommentar. Det vimlar av samlingar med Ricky Nelsons tidiga inspelningar men det här albumet är utmärkt sammansatt och har även en liten snygg historik i texthäftet.
Den kan rekommenderas och tänk på, när ni spelar igenom den, att det var de här inspelningarna som Jimmy Page, Richie Blackmore, Mick Green och många andra engelska gitarrister satt och lyssnade till. De spelade till och med 45varvs plattorna på 16 varv bara för att försöka komma på hur i helsike James Burton spelade sina gitarr riff. Några av dem lyckades och vi vet ju hur det gick för dem.
|
|
  Lennart Wrigholm 2011-05-31 |
|
 |
|
|
|  |
|