 | Keith Richards
Live & Wicked 1992 |
 |
| Happy? |
“Om inte Keith Richards existerat hade rockmusiken tvingats uppfinna honom!” Tja, det är bara ett av de bevingade uttryck som finns runt denne man. Prototypen för hur en rockgitarrist ska se ut, låta och uppföra sig sedan det tidiga 70-talet.
För om man ska vara ärlig, det tog några år innan Keith hade kommit ut ur Brian Jones slagskugga inom The Rolling Stones ram. (Frågan är väl också om Mick Jagger någonsin gjort det?) Brian var ju till och med tvingad att vara såväl död som begravd innan den övriga kvartetten kunde gå vidare på den karriärväg som till slut gav dem beteckningen ”the world's greatest rock 'n roll band”!
Men när vi kommit fram till innehållet på denna 2-dvd så är vi inne i en tidsperiod när Stones de facto var mer eller mindre upplösta. När vi skrev det tidiga 90-talet var det förmodligen bara de värsta hard-core beundrarna som trodde att Rolling Stones skulle återuppstå.
Visserligen hade Keiths tidigare soloinsatser utanför Stones ram inskränkt sig till julsingeln Run Rudolph Run 1979 men när 80-talet gick mot sitt slut hade sprickan mellan Jagger och Richards blivit så monumental att de båda inlett karriärförsök utanför sin grupps ram. 1988 gav Richards ut sitt första soloalbum, ”Talk Is Cheap” och plockade ihop gruppen The X-Pensive Winos för den obligatoriska, albumsäljande, turnén. Här ingick bl.a. trumslagaren Steve Jordan, saxofonisten Bobby Keys och gitarristen Waddy Wechtel.
Steve Jordan blev även Keiths ”Sidekick” när det handlade om att skriva nytt låtmaterial under den här tidsperioden.
Fyra år senare, 1992, hade Keith färdigställt albumet Main Offender och The X-Pensive Winos fick ge sig ut på turnévägarna igen. Inspelningarna på detta album kommer från den europeiska delen av gruppens turné och gänget verkar ha väldigt kul på scenen. Keith verkar mysa över sin nya roll som gängets huvudfigur. Hans röstresurser blir ganska ansträngda över att tvingas bära en hel scenshow. Man kan komma ihåg att visserligen var Keith körmedlem i Westminster Abbey en gång i tiden, men efter det har 50 år och 1 miljon Marlboro passerat. Så någon konkurrent till Caruso, det blir han aldrig.
Låtmaterialet kommer från Keiths båda soloalbum med undantag från en del andra favoriter. Dessa inspelningar kommer från konserten i Kölns Sporthall i november 1992. Publiken är med på noterna men det märks att Rolling Stones skugga ligger tungt över hela konceptet. När Keith slår inledningsackorden till Gimme Shelter stiger jublet för att sedan falna när gruppen går över i en överraskande cover av Sly & Robbies Too Rude.
Detta album är ett intressant tidsdokument men innehållet visar också att Keith Richards knappast framgångsrikt klarat av en karriär på egen hand under en längre tid. |
|
  Lennart Wrigholm 2009-12-14 |
|
 |
|
|
|  |
|