 |
| |
 |
 | |  |
|
|
| Retro | Dvd | Liveskiva |
|
|
|
 | The Who 
|
 |
| Teenage Wasteland! |
För en tid sedan läste jag ett uttalande från herrarna Paul McCartney och Ringo Starr. De hade tillsammans blockerat möjligheterna att ge ut en remastrad version av filmen Let It Be. Orsaken var att man inte ville ge allmänheten en bild av deras gamla grupp när den var stadd i upplösning. Det var som fan! Hade seniliteten gjort att man glömt det faktum att halva världen såg filmen redan 1970. Att det dessutom skrivits spaltkilometrar om The Beatles totala sammanbrott, det har uppenbarligen också gått dem förbi.
Desto trevligare då när mina gamla favoritbusar i The Who verkligen släpar fram sina gamla misstag i ett obarmhärtigt ljussken. För deras konsert på Kilburn år 1977. Den har sannerligen sina skönhetsfläckar.
Fast då måste man känna till bakgrunden. Låt oss därmed inledningsvis också slå fast två saker. The Who´s långa karriär inramas av två avsked från vilka de aldrig kom att resa sej. Det första skedde redan innan man ens gjort sin första skivinspelning under namnet The Who. Detta när paret Kit Lambert och Chris Stamp köpte ut Pete Meaden ur sammanhanget. Meaden var ju prototypen för ett Londonmods och det var han som var The Who´s första stylist. Han lyckades också med att ge dessa fyra ynglingar en kläd och frisyrstil vilket gjorde dem till tonårsikoner. Hans inflytande kom att hänga kvar under gruppens första år. Men ju längre bort de kom från Meaden, desto mer katastrofala såg de ut.
Det andra avskedet var när Kit Lambert försvann i drogdimmorna under det tidiga 70-talet. Kit, son till en av Englands ledande kompositörer av klassisk musik, Constance Lambert, var den som fungerade som Pete Townshend´s musikaliska bollplank. När Townshend´s kompositioner försvann i ändlösa fantasier så var det Lambert som talade om när det var nog. Hade Kit funnits kvar i Pete´s omgivning hade Quadrophenia möjligtvis slutat som en EP-platta. Fyra låtar som skakat hela mänsligheten. Nu blev det istället en dubbel-LP som ingen vettig människa ens orkar lyssna igenom. Och värre skulle det bli……….
När vi skrev 1977 hade The Who välfyllda bankkonton efter miljonsäljande album och utsålda världsturneér. Deras album blev dock ständigt sämre och sämre. Fast märkligt nog sålde de alltid bättre och bättre. Sist på meritlistan låg just då albumet Who Are You. Ett album som markerar The Who när The Who gav sej fan på att göra en tolvtummare som skulle välta allt i sin väg. I alla fall försäljningsmässigt i USA. Något de också lyckades med. Men vem tusan orkar spela igenom Who Are You idag? Det finns knappt en bra låt, Townshend hade mer eller mindre slutat spela gitarr. Istället måste han ha lagt rabarber på varje synthesizer då uppfunnen av mänslighetern. Under inspelningarna av albumet var Keith Moon också till den grad nersupen att det inte gick att få någon ordning på honom. Till slut lade man in karl´n på torken i två veckor. När han väl skrevs ut fick Townshend ta ett allvarligt samtal med honom. (Med tanke på att Pete´s alkoholkonsumtion just då låg på runt två helor vodka om dagen så var det väl lite av bocken som trädgårdsmästare.) Inför hotet om att omedelbart få sparken gick Moon in i studion, spik nykter, och lade på allt trumkomp i efterhand. Framträdandet i Kilburn gjordes endast ett par veckor efter att inspelningarna till albumet Who Are You var komplett.
Så varför en konsert i Kilburn med ett gäng som knappast var i form? Jo, The Who arbetade på en dokumentärfilm om sej själva. The Kids Are Alright. Jobbet som producent hade man gett till en ung amerikan vid namn Jeff Stein. Denne hade lyckats gräva fram mycket filmmaterial från gruppens tidiga karriär. Men så fort man nått tillräcklig ryktbarhet hade man bannlyst filmfotografer på arenorna. Därför fanns det inget inspelat material från varken Who´s Next eller senare album. Detta skulle man nu rätta till. För att komplettera materialet till filmen skulle The Who göra en konsert inför publik. Nu skulle allt låtmaterial som saknades spelas in. Med all teknisk perfektionism som det sena 70-talet kunde bjuda. Det finns kameror för att täcka alla tänkbara vinklar. Mikrofoner för att ta upp minsta ljudskiftning. Det enda som saknades var The Who. I alla fall i ett skick som i fornstora dagar.
Det saknades sannerligen inte entusiasm men redan från första låten får men känslan av att här rullar det inte på alla cylindrar. Är det någon som överarbetar konceptet redan från början så är det Pete Townshend. Man bara undrar vad karl´n stoppat i sej innan han gick på scenen. Redan under de två första låtarna har han avverkat fler split-kicks och windmills än på en hel, vanlig, konsert. Han far runt som en djäkla Duracell-kanin. Fast utan mål och mening.
Mest smärtsamt är det nästan att se in i Keith Moon´s utvattnade ögon. Det handlar knappast om att viljan inte finns. Det är finmotoriken som har lagt av. Moon slår ursinnigt på allt som finns runt honom. Men det hjälper inte. De mördande pukvirvlar som han tidigare kunde slå rent automatiskt. De finns inte längre kvar inom hans förmåga. Han vill så djäkla gärna, men han kan inte längre.
Roger Daltrey gör vad han kan. Detta i likhet med John Entwhistle. Och inte ens The Who kan fungera när två fjärdedelar av manskapet är klart skadeskjutna. Mitt i I´m Free upptäcker gänget att man inte längre kommer ihåg vad det är för låt man egentligen förväntas spela. Allt kantrar ohjälpligt. Något som resulterar i rena diskussionsgruppen uppe på scenen. Allt slutar med en hjälplig genomåkning av Tommy´s Holiday Camp innan Townshend fräser ur sej den klassiska repliken: ”There´s a guitar up here if any big-mouthed little git wants to come and take it off me!” Därefter blåser man igenom Shaking All Over, My Generation och Won´t Get Fooled Again.
Så vi får se hur The Who lyckas ta sej igenom sin set list. Mest på rent ursinne och rutin. Men det förvånar knappt någon att resultatet inte gick att göra något av.
Någon månad senare fick man göra om alltsammans. Då inför en betydligt mindre publik på The Shepperton Studio. Det är de tagningarna ni sedan fick se i filmen The Kids Are Alright.
Kort tid därefter avled Keith Moon. Detta av en överdos heminivrin. Ett preparat som ofta skrivs ut till alkoholister. Det får dock inte kombineras med någon form av alkohol. Något som Keith självfallet ignorerade. Något han fick betala ett högt pris för.
Så över till bonusmaterialet. Hade de filmerna oannonserat dykt upp på YouTube så hade The Who´s talrika beundrarskara talat om århundradets fynd. I sann Who-tradition hittades också råmaterialet i en sopcontainer utanför Track Records kontor. Det hamnade där efter att managerparet Lambert/Stamp fick sparken av The Who i mitten av 70-talet. När deras bolag Track Records gick in i historien överlät man hela kontorsarkivet till Londons sophämtning. Gudskelov fanns det fans som grävde bland sopor redan på den tiden. Inte nog med att just dessa filmer räddades till eftervärlden. Ett och annat acetat (som sedan dök upp på CD-versionen av Odds And Sods) hittades där.
För nu talar vi om The Who modell 1969. En musikalisk mordmaskin vilka finslipat sina färdigheter under åratals stenhårt turnerande. Inspelningarna gjordes under den turné The Who gjorde på många av västvärldens fina operahus. Detta för att lansera Tommy-konceptet ”in style”. När man nådde London spelade man på The Coliseum i Convent Garden. En teater där vanligtvis endast klassisk musik och opera kunde avnjutas av 2.350 åskådare.
Inspelningarna gjordes på 16mm film och ljudet sattes på en tvåspårsbandspelare. Belysningen i lokalen var inställd för ett scenframträdande och inte en filminspelning. Därför är resultatet vi nu ser knappast jömförbart med något annat än en avancerad hemmainspelning.
Men fy tusan vilket band. The Who inleder med Entwhistle´s Heaven And Hell, därefter drar man igenom sina Greatest Hits innan man ger sej i kast med hela Tommy-konceptet. När man väl gått i mål med det ökar man tempot och kör igenom ett antal rockklassiker så hela operahuset skakar i sina grundvalar.
Ett gäng i toppform som inte stoppade för någonting.
Men man misstänker att Keith Moon redan då började sakna Pete Meaden´s styling. När Pete gör entré på scenen, iförd sin nya, vita, ”boiler suit” och Doc Martenboots. En kostymering han sedan skulle använda i åratal. Ja, då kommenterar Moon ”Have you come to mend the electric”?
Innan år 1978 var till ända så hade såväl Keith Moon, Keith Lambert som Pete Meaden avlidit. Alla i sviterna av ”the rock´n roll life style”.
Något som innebar att The Who var räddningslöst förlorade. Såväl när det gällde kläd som musikstil. Townshend skulle förlora sej i evighetslånga kompositioner som ingen längre orkade lyssna på. The Who skulle implodera under sin egen tyngd och slutligen återuppstå i cabaréform. Ständigt iförda kostymeringar som ett anständigt mods inte ens skulle vilja bli sedd död i.
Men ingen kan ta ifrån The Who hedern att de alltid gjort sina misstag inför publik. Paul McCartney skulle aldrig vågat ge ut den här typen av inspelning. Det är väl därför vi aldrig får se The Beatles Live i japansk TV från den sista världsturneén gruppen gjorde. För där är de sannerligen hundra gånger värre än The Who i deras sämsta stunder. |
|
  Lennart Wrigholm 2009-02-19 |
|
 |
|
|
| |
|
|
|
| |
 | |  |
|
| |