 | Rolling Stones 
Exile on Main St. |
 |
| Facit med nytillkomna feltryck |
Frågan som varje reflekterande musiklyssnare bör ställa sig är huruvida storheten i Rolling Stones ”Exile on Main St” finns i själva musiken eller den odyssé av mytbildningar som omsveper inspelningarna? Sex, droger och rock n’ roll tillsammans med en landsflykt, slitningar i bandet och ett heroin som flödade fritt i Keith Richards vener. En våt dröm för varje människa som mytologiserar rockstjärnan som ett okontrollerbart, djuriskt väsen.
De brittiska skatterna blev för mycket för Stones ekonomi så till den grad att bandet, under våren 1971, flydde England för att söka ny hemvist i Frankrike. Där skulle de försöka färdigställa vad som i slutändan skulle kallas ”Exile on Main St.” Keith Richards hyrde Villa Nellcôte, en överdådig villa belägen i syd-östra Frankrike, vars källare fick fungera som inspelningslokal. Langare, artister, löst folk och villiga damer kom och gick som de ville under inspelningarna och det räcker med att plocka upp valfri Stones-biografi för att få sin beskärda del av Gram Parsons-episoder som gör att hans dödliga överdos två år senare inte känns som någon överraskning. Mitt i det beskrivna kaoset formas så en dubbel-LP. Resten är historia. Och i lika hög grad historier.
Slutresultatet är lika relevant idag som 1972. Det är ett av rockmusikens facit på frågan om vad som gör en skiva evig. Variation med ett sound som inte kan tidsbestämmas och genreövergångar från blues (”Ventilator Blues”, country (”Sweet Virginia”), soul (”Shine a Light”) och rock (”Rip This Joint”) där allt till syvende och sist samsas i vad som bäst kan beskrivas som kakofonisk harmoni. Kaoset blir till knappt sjuttio minuters uppvisning av hur en dubbelskiva bör låta.
När deluxe-versionen nu släpps är det tillsammans med tio extraspår. Rolling Stones har kompletterat de bristfälliga inspelningarna med pålägg och har fått fram vad de anser vara färdiga låtar. Men som så många gånger tidigare finns det en anledning till varför just de nytillkomna låtarna lämnades därhän till att börja med.
Det finns egentligen ingen anledning att köpa nyutgåvan. De arton främsta spåren finns redan på originalet. Men för den som vill höra intressanta, men likväl sämre, versioner av ”Soul Survivor” och ”Loving Cup” samt ett par bra extraspår (”Following the river” och den experimentella och instrumentala ”Title 5”) kan det här vara av intresse.
För istället för att höja eller befästa ”Exile on Main St.”, trettioåtta år efter den släpptes, försvagas helhetsintrycket något. Arton låtar var, och är, tillräckligt och mer behövs verkligen inte. Men för den som ännu inte har originalutgåvan i sin skivsamling är det här en bra ursäkt för att inhandla detta musikhistoriska monument i en snygg förpackning.
|
|
  Anders Samuelsson 2010-05-21 |
|
 |
|
|
|  |
| Betyg |
 |
| Bolag/Distributör |
| Rolling Stone Records/Universal |
| Producerad av |
| Jimmy Miller, The Rolling Stones |
| Utgivningsår |
| 2010 |
| Orginalutgivningsår |
| 1972 |
|
|
 | Låtlista |  |
|
|
| 13 | I Just Want To See His Face |
| 1 | Pass The Wine (Sophia Loren) |
| 6 | So Divine (Aladdin Story) |
| 7 | Loving Cup (Alternate Take) |
| 8 | Soul Survivor (Alternate Take) |
|
|
|
|
|
|