 |
| |
 |
 | |  |
|
|
| Retro | Album | Återutgivning |
|
|
|
 | Rolling Stones 
Get Yer Ya-Ya´s Out! The Rolling Stones In Concert. |
 |
| Charlie´s good tonight, ain´t he? |
Trummisen Charlie Watts är motorn i The Rolling Stones. Det påstår i alla fall gitarristen Keith Richards, och han bör ju veta? Han har spelat med Charlie bakom ryggen i över femtio år.
Rubriken ovan syftar till Mick Jaggers introduktion när gänget svettat sig fram till framförandet av "Honky Tonk Woman". Detta skedde en novemberkväll i jättearenan Madison Square Garden, New York och året var 1969. På scenen stod då den grupp som snart skulle kallas ”the world’s greatest rock´n roll band” och fan vet om de inte just då också levde upp till den benämningen. Att Charlie imponerat stort bevisas just då av publikens bifallsjubel efter Micks verbala passning till mannen som redan då passerat trettio år men obehindrat instrumentalt höll ihop sina ganska oberäkneliga musikerkamraters insatser. (Den som följt Stones genom åren vet också att det mesta kan hända under gruppens konserter, men Charlie håller alltid såväl masken som takten.)
Vid det inspelningstillfälle som utgör den här boxens innehåll hade The Rolling Stones avverkat större delen av sin första större turné på två år. Gruppen hade också bytt ut sin första originalmedlem, Brian Jones. Denne hade tidigare under året fått sparken från den grupp han gång var initiativtagare att bilda. Orsaken var att Brian var den ende i gruppen vilken hade en fällande dom för narkotikainnehav på sin meritlista. Detta innebar att Brian inte längre kunde få arbetstillstånd i USA och det var på den lukrativa marknaden som Stones framtid fanns. Det visste såväl Mick Jagger som Keith Richards, alltså måste Jones bort.
En kort tid senare drunknade Brian i sin egen swimmingpool. Men då hade hans ersättare på gitarr redan invigts i gruppen, Mick Taylor, en artonårig Londongrabb med ett musikaliskt förflutet i John Mayall´s Bluesbreakers.
Mick Taylor fick sitt elddop bara två dagar efter Brian Jones frånfälle. Detta när The Rolling Stones genomförde en gratiskonsert i Londons Hyde Park inför tusentals åskådare. Då lät gruppen i sanningens namn inte speciellt märkvärdigt. Men inför sin USA-turné hade gruppen repeterat ihop sig ordentligt för nu visste alla inblandade att nu gällde bara en sak, vinna eller försvinna.
Hela det engelska turnésällskapet flög över till Los Angeles i slutet av oktober och repeterade sedan ihop sin scenshow i musikerkollegan Stephen Stills hus i natursköna Laurel Canyon. Stephen hade en studio i källaren vilken Stones ansåg var en perfekt repetionslokal.
Turnéstarten skedde den 7 november på The Colorado State University och den publik som Stones nu mötte skiljde sig helt och hållet från den man mött förra gången man turnerat i USA. Då var året 1966 och åskådarna bestod mest av hysteriskt skrikande tonårsflickor. Samma damer fanns säkert i publiken även denna gång, fast nu med sina pojkvänner och skrikandet var ett glömt fenomen. Nu hade musiken bytt namn från pop till rock och även om entusiasmen sannerligen fanns kvar i publikledet var intresset större för att lyssna på den musik som bjöds. Dessutom hade äntligen tekniken hunnit ikapp musiken, nu fanns det förstärkare med tillräckligt wattantal för att musikerna skulle kunna göra sig hörda i de arenor som behövdes för att rymma den talrika publiken. Vi talar alltså om den epok där arenarocken föddes.
När turnésällskapet rullade in i New York hade The Rolling Stones gjort femton framträdanden på tolv spelställen, hela konsertkonceptet var nu inkört och klart.
Idag är namnen B.B. King och Ike & Tina Turner välkända för de flesta men så var inte fallet 1969. Mick och Keith hade valt ut dem som förband helt enkelt därför att de båda ansåg dem vara av hög klass och de nu skulle introduceras för den vita amerikanska publiken. Båda utförde sitt jobb väl. B.B. Kings distinkta gitarrspel och mera lågmälda bluesstil var en utmärkt inledning. Därefter drog Ike & Tina Turner igång sitt set med en blandning av klassisk soul och välkända coverlåtar vilka fick hela Madison Square Garden att koka.
Därefter var det dags för ett taggat Stones att gå på scenen. Större delen av scenrepertoaren var denna gång plockat från albumen "Beggar’s Banquet" och "Let It Bleed", med en och annan rockklassiker inkastad för att höja stämningen. Redan från inledande "Jumping Jack Flash" till avslutande "Street Fighting Man" är publiken i fullständig extas.
Båda konserterna i Madison Square Garden spelades in i såväl ljud som bildform. Engelske teknikern Glyn Johns ledde ljudinspelningen från in inhyrd minibuss vilken stod parkerad utanför arenan. Så här erinrar han sig tillfället:
”Madison Square Garden ligger på tredje våningen räknat från gatunivån. På den hör tiden fanns inga mobila inspelningsenheter utan vi fick bygga dem själva. Jag hyrde en hyfsad mixerenhet från Wally Heider´s musikaffär i Los Angeles och tog med den på flyget till New York. Sedan hyrde vi en buss från Hertz, installerade mixer och bandare i skåpet, parkerade bilen på arenans parkering och drog kablar hela vägen från scenen. Det var så det gick till vi den här tiden.
Jag satt hela tiden inne i bussen och såg inte ett smack av föreställningen. Men mot slutet av Stones framträdande började hela bussen skaka. Jag trodde några dårar hoppat upp på taket så jag sprang ut men där fanns inte en människa. Men när jag tittade upp mot arenan såg jag hur hela den enorma byggnaden skakade i takt med musiken. Vibrationerna gick ut i marken över parkeringen. Jag trodde hela arenan skulle falla ihop!”
Tja, där har ni hela konceptet. Detta från ett album som ursprungligen gavs ut 1970 och fick journalisten Lester Bangs att skriva en recension vilken i korthet gick ut på att Stones på scenen inte bara gjorde bättre versioner av sitt låtmaterial än de tidigare gjort i studion, albumet innehöll också den bästa rockkonsert som någonsin placerats på vinyl.
Tror ni mig inte så kan ni själva läsa recensionen. Den finns tryckt i sin helhet på fyra sidor i den påkostade bok som också inryms i det här paketet.
Finns det då någon därute som idag vill kasta upp de hundralappar som den här lådan kostar? Har Rolling Stones modell 1969 någon relevans idag, så här fyrtio år senare?
Förmodligen är jag inte rätt person att svara på den frågan. Jag köpte vinylalbumet när det gavs ut och spelade det till döds i flera år. Personligen anser jag att det finns två omistliga livealbum, "The Who’s Live at Leeds" och just detta epos med The Rolling Stones. Därför är det ganska trevligt att båda dessa album nu finns i påkostade och utökade versioner.
Redan när det här albumet färdigställdes så insisterade talesmän för gruppen på att projektet skulle resultera i ett dubbelalbum. Album 1 skulle innehålla B.B. King och Ike & Tina Turners del och album två The Rolling Stones. Detta skrinlades eftersom Stones dåvarande skivbolag Decca inte ville satsa på ett så påkostat projekt.
Idag, när ABCO Records äger hela Rolling Stones inspelningskatalog från åren 1963-70 blir detta äntligen verklighet. Det inkluderas t.o.m. en DVD med filmavsnittet runt de bonuslåtar vilka finns presenterade på CD2.
Sedan kan man alltid irritera sig på kostnaden för en sådan här låda, men här kommer ett tips för er som inte vill ha lådor, trycksaker och liknande.
På webbsidan www.amazon.com kan ni ladda ner alla albumets låtar i mp3-form separat. För en ringa summa kan ni då ta hem materialet och sedan göra vad ABCO definitivt borde ha gjort. Ni kan, via er egen dator sedan redigera konserten till den låtordning som materialet spelades i verkligheten.
Så här såg den ut:
1. Jumpin´ Jack Flash
2. Carol
3. Sympathy For The Devil
4. Stray Cat Blues
5. Love In Vain
6. Prodigal Son
7. You Gotta Move
8. Under My Thumb
9. I’m Free
10. Midnight Rambler
11. Live With Me
12. Little Queenie
13. (I Can’t Get No) Satisfaction
14. Honky Tonk Woman
15. Street Fighting Man
Fast det är klart, missar ni DVD-filmen får ni inte se det underbara ögonblick när Keith Richard slutar "Prodigal Son" en vers för tidigt. Mick Jaggers ansiktsuttryck i det ögonblicket är helt obetalbart. |
|
  Lennart Wrigholm 2010-06-01 |
|
 |
|
|
| |
| Betyg |
 |
| Bolag/Distributör |
| ABCO/Universal |
| Producerad av |
| The Rolling Stones & Glyn Johns |
| Utgivningsår |
| 2010 |
| Orginalutgivningsår |
| 1970 |
|
|
 | Låtlista |  |
|
|
| 5 | (I Can’t Get No) Satisfaction |
| 1 | Everyday I Have The Blues – B.B. King |
| 2 | How Blue Can You Get – B.B. King |
| 3 | That’s Wrong Little Mama – B.B. King |
| 4 | Why I Sing The Blues – B.B. King |
| 5 | Please Accept My Love – B.B. King |
| 6 | Gimme Some Loving – Ike & Tina Turner |
| 7 | Sweet Soul Music – Ike & Tina Turner |
| 8 | Son Of A Preacher Man – Ike & Tina Turner |
| 9 | Proud Mary – Ike & Tina Turner |
| 10 | I’ve Been Loving You Too Long – Ike & Tina Turner |
| 11 | Come Together – Ike & Tina Turner |
| 12 | Land Of A Thousand Dances – Ike & Tina Turner |
|
|
| Värt att notera | |
|
|
|
| Jättefin återutgivning av ett klassiskt album. Men även solen har dessvärre en och annan fläck. |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| |
 | |  |
|
| |