 |
|
 |
|
|
 |
 |
|
 |
| Relaterade inlägg |
| |
|
| Mer av Lennart |
| |
|
|
|
|
|
| |
|
 | |  |
|
|
| Retro | Artikel |
|
|
|
|
Foto: Warner Music Sweden |
|
 |
|
Led Zeppelins uppgång och fall
Led Zeppelin har fått Polarpriset. Något som få i vårt land kunnat missa: Frågan är väl bara hur stor uppmärksamheten är utanför våra gränser. Trots idoga försök att få sagda pris att bli någon slags motsvarighet till Nobelpriset verkar det utländska intresset vara minimalt.
Jag trodde i min enfald att historien om dessa fyra, engelska, grabbar tillhörde grundkursen i historieboken men så är uppenbarligen inte fallet. Det märkte jag när TV sände ett morgonprogram och en självutnämd Zeppelinexpert förväxlade den bortgångne trummisen John Bonham med basisten och multiinstrumentalisten John Paul Jones.
Så det finns uppenbarligen ett informationsbehov och undertecknad kastar sej över tangentbordet. Dock tänker jag inte analysera gruppens album sönder och samman. Det görs, och har gjorts, alltför många gånger tidigare. Här ska vi inrikta oss på gruppens uppgång och fall.
För hur kom det sej att gruppen bildades och varför blev de så helsikes populära i främst USA?
Tja, för att verkligen gå till botten på det hela får vi gå tillbaka till de sista åren av 60-talet och gitarristen Jeff Beck.
Denne hade då ett förflutet i gruppen The Yardbirds. Där hade han också tillbringat en kort tid tillsammans med en viss Jimmy Page. Engelsk gitarrist vilken främst satt sitt märke under 60-talet som sessiongitarrist åt hitmakaren och skivproducenten Mickie Most.
Men till slut hade Jimmy tröttnat på att lägga kompmattor åt The Bachelors, Lulu och Hermans Hermits. Han tog istället jobb som basist i just The Yardbirds.
Yardbirdsgrabbarna hade haft en rad singelhits och sedan slitits ner i den eviga turnékvarnen. Jimmy spelade basgitarr en kort tid innan man beslöt sej för att låta gruppens andregitarrist Chris Dreja få sköta det fyrsträngade spelet. Istället skulle Jimmy och Jeff sköta gitarrspelet.
Detta gjorde man också med den äran under en USA-turné där gänget plötsligt fått en ny roadmanager. En gammal fribrottare vid namn Peter Grant.
Denne visade sej vara en man som tog sitt jobb på allvar. Plötsligt upptäckte gruppmedlemmarna att de för första gången i sin karriär gjort en turné där man faktiskt fått pengar över. Pengar som också kom gruppen till del.
En annan sak var att Peter Grant och Jimmy Page fann varann. En vänskap som skulle bli minst sagt lönsam för de båda.
Men mycket hände i lönndom i det engelska popnätverket. Våren 1966 var The Who på väg att upplösas. Orsaken påstods vara att sångaren Roger Daltrey fällt trummisen Keith Moon med en välriktad högerkrok. Detta under en turné i Danmark.
Moon blev sur och tog med sej basisten John Entwhistle för att starta eget. Nu blev det inte så mycket med det. Men under diskussioner om framtiden skojade Keith om att deras nya grupp skulle "go down like a lead balloon". Entwhistle instämde men ansåg at det korrekta skulle var "more like a Lead Zeppelin". (Detta med hänvisning till de tyska luftfarkoster som bombade London under det första världskriget och fick sitt namn efter kontruktören, greve Graf Zeppelin.)
Peter Grant befann sej i sällskapet under diskussionen och Entwhistle´s kommentar fastnade i minnet.
Våren 1968 föll The Yardbirds slutligen samman. Gruppmedlemmarna gick åt skilda håll men Jimmy Page och Peter Grant behöll rätten till gruppnamnet. Det fanns dessutom en skandinavisk turné inbokad och man behövde desperat pengarna från denna. Jimmy Page åtog sej därför att försöka plocka ihop en ny besättning.
Efter en tid bestod sedan gruppen av två grabbar från Birminghamtrakten, sångaren Robert Plant och trummisen John Bonham. Båda med ett förflutet i olika lokala band. Att dessa var villiga att försöka sej på vad som helst för att få ett genombrott i musikbranschen kan man förstå. Men Jimmys verkliga bedrift var att rekrytera John Paul Jones. Denne hade tidigare, i likhet med Jimmy, jobbat åt producenten Mickie Most och tjänat storkovan som studiomusiker och producent. Nu beslöt han sej istället för att ge sej i kast med ett genombrott som medlem i en grupp som de flesta redan avskrivit som passé.
I september 1968 begav sej The New Yardbirds (vilket man kallade sej för en kort period) ut på sin första turné. Premiären skedde i Danmark och sedan gjorde gruppen en kortare sväng upp i Sverige. Man spelade bl.a på en studentnation i Uppsala. Repertoaren bestod knappast av några gamla Yardbirdsnummer utan man satsade på covers av amerikanska rythm & blues standards. Detta med en öronbedövande volym.
Den 25 oktober gjorde man sin första spelning i England. Detta på The Surrey University och då hade namnet bytts ut till Led Zeppelin. Det var också Grant´s idé att förändra stavningen från Lead till Led.
När Peter sedan skrev kontrakt med sina nya adepter gav han dem fullständig artistisk frihet. I gengäld begärde han fullständig kontroll över deras finanser. Ett avtal ingen av dem någonsin behövde ångra.
Man skrev heller aldrig några papper. Under de kommande åren var allt man hade "a gentlemen´s agrement". Något som innebar att Peter Grant tog ut en procentsats på gruppens intäkter och detsamma för sina tjänster som biträdande inspelningsproducent. Allt annat gick in i gruppens gemensamma kassa.
Peter Grant var övertygad om att hans grabbar skulle bli någonting stort men upptäckte snart att den uppfattningen var han ganska ensam om. Han gick runt till Londons alla skivbolag men blev mer eller mindre utskrattad. Något som gjorde Grant synnerligen avogt inställd mot den engelska skivbranschens moguler.
Istället bokade han The Olympic Studios för lånade pengar. Det tog femton timmar att spela in allt låtmaterialet till gruppens första album och femton att mixa ner materialet. Den totala inspelningkostnaden stannade på 1, 782 pund.
För att hålla gruppen ekonomiskt igång gjorde Led Zeppelin klubbgigs över England och accepterade också jobbet som studiomusiker när PJ Proby spelade in albumet Three Week Hero.
Samtidigt som Led Zeppelin spelade i The Exeter City Hall för det facila gaget 135 pund var Peter Grant på väg över Atlanten. I bagaget hade han de färdiginspelade banden till gruppens första album, komplett med omslag.
Inom en vecka hade Peter förhandlat fram ett världsomspännande skivavtal med Atlantic Records och dessutom plockat ut ett förskott på 200 000 dollar.
Efter julhelgen 1968 begav sej Led Zeppelin ut på sin första USA-turné. Inledningsvis bestod gruppens repertoar av covers i mängd. Allt från rhythm & blues klassiker till Beatleslåtar. Allt framfört med en oerhörd intensitet. Led Zeppelin kom under de första månaderna av 1969 att slugga sej tvärs över hela USA. Man spelade på småklubbar och universitet och genom sina erfarenheter via The Yardbirds turneér i USA visste Grant var han skulle hitta jobb. När Led Zeppelin efter några månader nådde Kalifornien hade man redan byggt upp en amerikansk fan base. Små FM radiostationer över hela kontinenten började spela gruppens första album. I februari började albumet Led Zeppelin I klättra på Billboardlistan. I maj nådde det som bäst en tiondeplacering.
Led Zeppelin hade börjat en sin livslånga kärleksaffär med den amerikanska tonårspubliken. Via de kraftiga PA-anläggningar som gruppen använde hade man också fått den volymstyrka man behövde för att kunna blåsa väggarna ur de baseball stadium man snart tvingades boka in gruppen i. Allt annat var för litet för att rymma de publikmassor Led Zeppelin drog.
Men hur kunde det komma sej att USA nu plötsligt blev en tummelplats för engelska fyrmannagrupper. Jo, då får vi gå tillbaka några år i tiden. Alla de amerikanska ungdomar som då var i de nedre tonåren hade matats med The Beatles, Rolling Stones, Hermans Hermits och Dave Clark Five. De hade i de flesta fallen varit för unga för att gå på konserter men de hade sett dem på TV, hört dem på radio och tapetserat sina rum med bilder på idolerna. För sina föräldrar hade de inte fått odla långt hår eller köpa fräcka kläder. Men nu hade de blivit några år äldre, gick på college eller hade jobb och nu kunde de göra som de ville. En enorm publik strömmade till konsertlokaler och utomhusarenor. Alkohol och droger flödade och de unga, amerikanska, damerna kunde inte tänka sej något bättre än att hamna under en engelsk rockmusiker. Föräldragenerationen var säkert förstummad men kunde ingenting göra.
En annan sak som understödde det totala genomslaget för det som snart skulle kalla hårdrock var en revolution inom amerikansk radioindustri.
FM-bandet släpptes mer eller mindre fritt under tidigt 70-tal och lokala rockradiostationer växte som svampar ur jorden. Tidigare hade de stora radiostationerna varit begränsade till Topp 40-formatet och spelade endast hitlåtar. Plötsligt kunde självutnämda discjockeys spela vad de ville. Och då handlade det om hur långa låtar som helst. Stundtals kördes hela albumsidor utan avbrott och Led Zeppelin blev snart en av favoriterna inom det här området.
Dessutom hade den tekniska utvecklingen gått med stormsteg. Alla band med självaktning hade ett PA-system på tusentals watt. För att inte tala om backlinesystemet. Jim Marshals fabrik i norra London jobbade övertid för att förse rockbranschen med de 200watts-stackar som nu blivit standard.
Gamle Yardbirdsgitarristen Chris Dreja berättade hur ham blev inbjuden till Led Zeppelins konsert i Madison Square Garden i början av 70-talet. När gruppen kom fram till Whole Lotta Love i sitt set skakade hela arenan av ljudshocken. Han kunde knappt tro vad han hörde. På bara några år hade hela kartan för hur en rockgrupp kunde låta ritats om totalt.
Peter Grants avtal med Atlantic Records gav också gruppen total artistisk frihet. Bolaget tilläts inte ens att ge ut singelplattor på den engelska marknaden. Trots att man mer eller mindre låg på knä och bad. Nu fick Grant sin hämd på de som skrattat åt honom bara något år tidigare. Han styrde gruppens karriär med järnhand och ingen kunde säga emot.
Zeppelins första album bestod till större delen av covers på gamla blueslåtar. Men när man kom fram till Led Zeppelin II hade man fått fart på komponerandet. Whole Lotta Love (som Grant tillät som singelplatta på den amerikanska marknaden) blev en miljonsäljare och album II följde raskt efter.
Gruppens sätt att namna sina album gav också bolagsmogulerna hjärnblödning. De fyra första albumen gavs endast nummer. Det var knappt man brydde sej om att sätta ut gruppnamnet på omslaget. Enligt Grant visste gruppens fans ändå vilket album man skulle köpa.
Dessutom gav det Zeppelin en mytisk framtoning. Något som man med förkärlek odlade under de kommande åren. Robert Plant och Jimmy Page skrev det mesta av gruppens material och textmässigt vältrade man sej i ockultism och gammal keltisk mytologi.
Lite rykten om att man sysslade med svartkonst på fritiden saknades inte heller. Led Zeppelins fanskara bara ökade och de älskade hela konceptet.
När album III mest innehöll akustiskt material sågs det av fansen som progressivt. När IV markerade en återgång till hårdrock var man lika glada och det skadade säkert inte heller försäljningsresultatet att albumet innehöll modern till alla hårdrocksballader, Stairway To Heaven.
Under 70-talets första fyra år skulle Led Zeppelin göra fyra enorma USA-turneér, tre i England samt otaliga tripper ut i Europa. Man jobbade dygnet runt och när man inte befann sej ute på vägarna befann man sej i studion för att sätta material till sitt nästa album.
1974 startade man sin egen skivetikett, Swan Song, och i mitten av 1975 gav gruppen ut det dubbelalbum som ofta ses som deras definitiva verk. Physical Graffiti.
Men då hade också arbetsbördan börjat ta ut sin rätt. Framgång har sitt pris och gruppmedlemmarna (inklusive Grant) fick sin beskärda del av kraschade nerver, dito äktenskap och hälsoproblem.
Det har skrivits böcker om Led Zeppelin "on the road". Den som vill fördjupa sej i ämnet rekommenderas läsa Stephen Davies bok Hammer Of The Gods. En volym som visar att det sannerligen gick hett till när dessa engelsmän gästade USA.
Men de facto är att Zeppelin tog det lugnt mellan slutet av 1975 till 1977. En anledning till detta var de massiva inkomster gruppen haft. Man hotades nu av engelsk inkomstskatt och tvingades därför att bosätta sej ute i Europa. Detta för att inte skattmasen skulle plocka av dem allt.
I januari 1977 skulle Led Zeppelin återvända till USA för att göra sin första turné på två år. Under ett halvårs tid betade man av stat efter stat i en massiv runda vars avsikt var att sätta gruppen tillbaka på hårdrockstronen. Konserterna var stadigt utsålda men den här gången verkade det som om det mesta som kunde gå fel också gjorde det.
Peter Grant kom i delo med åtskilliga konsertarrangörer, gruppmedlemmar och anställda i turnésällskapet blev arresterade och de sista framträdandena på turnén blev inställda. Detta beroende på att Robert Plant´s son Karac avlidit i en virusinfektion. Gruppen återvände till England och skulle inte börja arbeta tillsammans förrän i maj 1978.
Då samlades man för att skriva nytt låtmaterial. I november repeterade man det material som åstadkommits och därefter begav man sej till Stockholm och Polarstudion för att spela in det album som fick namnet In Through The Outdoor.
I början av 1979 gavs albumet ut på marknaden. Det toppade albumlistorna i såväl England som USA och fick Led Zeppelin att återvända till livescenen. Man värmde upp med en kortare Europaturné innan man gjorde ett triumfatoriskt framträdande på engelska Knebworth-festivalen i augusti detta år.
Därefter avverkade man ytterligare en rad konserter i Tyskland. Året därpå var det meningen att återigen turnera i Nordamerika.
Men allt detta stoppades brutalt den 24 september. Gruppen hade börjat repetera i Jimmy Page´s hus i Windsor då trumslagaren John Bonham avled. Efter att ha druckit närmare en helflaska vodka under dagen somnade denne i ett gästrum. Morgonen därpå hittades han död. Han hade kastat upp i sömnen och kvävts av sina egna spyor.
En kort tid därefter meddelade Peter Grant att gruppen Led Zeppelin var upplöst.
Det säger en hel del om de övriga gruppmedlemmarnas integritet att man sedan aldrig valt att återuppliva sitt gamla projekt. Amerikanska promotors har garanterat hur stora dollarsummor som helst för ett enda enstaka framträdande. Men de har alltid fått nej.
Enda gången något liknande inträtt var inför Live Aid-konserten där Tony Thompson och Phil Collins båda spelade trummor med originalmedlemmarna i ett kort framträdande.
I övrigt har såväl Robert Plant, Jimmy Page och John Paul Jones gått vidare med såväl sina liv som musikaliska karriärer. De förstnämda har till och med gjort en del projekt tillsammans.
Mannen som kanske inte skapade Led Zeppelin men utan vars insats deras karriär aldrig blivit vad den blev, Peter Grant, avled i en hjärtattack i sin bil. Detta på väg från London till sitt hem i södra England i november 1995.
Skivtips: Alla Led Zeppelins originalalbum finns givetvis tillgängliga i remastrad form på CD. För den som vill få ett välarrangerat smakprov från deras katalog rekommenderas albumen Early Days & Latter Days (Atlantic 7567 836195) utgivna 2002. Ibland säljs dessa som ett par med ett pappersomslag runtomkring men man kan säkert även hitta dem separat.
För den som vill höra hur gruppen var på scenen rekommenderas 3CD-boxen How The West Was Won (Atlantic 7567 83587) utgiven 2003. |
|
|
|
|
  Lennart Wrigholm 2006-05-23 |
|
 |
|
|
|
|
|
|
| |
 | |  |
|
| |