 |
| |
 |
 | |  |
|
|
| Retro | Artikel |
|
|
|
|
|
 |
|
An Apple A Day? Hela inspelningskatalogen från The Beatles bolag åter på väg till skivdiskarna.
Meningen var att Apple skulle bli ett bolag som framgångsrikt handskades med försäljning och marknadsföring av musik, film och elektronik. Det blev bolaget som lanserade karriären för Badfinger, Mary Hopkins och James Taylor men missade namn som David Bowie och Queen. På vägen tog det också sina ägare, de fyra medlemmarna i The Beatles, till konkursens brant.
Allt startades i april 1967 när The Beatles skrivit på ett nytt skivkontrakt med bolaget EMI. Ett kontrakt vilket skulle gälla gruppens skivutgivningar fram till 1976 men också i detalj reglerade hur inkomsterna från de tidigare årens rekordförsäljningar av plattor världen över skulle regleras. Därför var ursprunget till Apple tänkt som ett bolag vilket skulle investera de pengar som annars skulle ha försvunnit in i det engelska skatteverkets bottenlösa kistor. ”Tanken var att investera pengarna i fastigheter” berättade Peter Brown, direktör i Brian Epstein´s bolag NEMS vilket just då skötte alla The Beatles affärer. ”Men sedan kom vi på att det var bättre starta ett bolag vilket kunde hjälpa kreativa människor att starta en egen karriär” avslutade Peter!
Idén var säkert god men i den 27 augusti 1967 avled Brian Epstein och plötsligt skulle Beatlesmedlemmarna själva ta över skötseln av sin egen karriär.
Detta leder oss fram till den 14 maj 1968 och en ny presskonferens i New York där Paul McCartney och John Lennon berättade om sitt nya affärskoncept. Där informerade Paul om hur bolaget Apple skulle leverera allt från musik, film och elektroniska produkter till en skola för nya artisttalanger. När skeptiska journalister ställde följdfrågor vilka i korthet gick ut på hur fyra popstjärnor ska kunna åstadkomma något sådant svarade John Lennon att ”det vi inte kan själva kan vi säkert anställa kompetent folk till!”
Dessutom tillade John att de fyra Beatlesmedlemmarna inte hade en aning om hur affärsverksamhet fungerar. Det sista uttalandet skulle, med facit i hand, snart visa sig vara det mest sanningsenliga som uttalades vid det tillfället.
Bolagets först projekt blev att köpa ett fyravåningshus på adressen 94 Baker Street i centrala London. På andra våningen huserade Beatlarnas nystartade musikförlag och i bottenplanet fanns The Apple Boutique där sortimentet bestod av det senaste Londonmodet för båda könen. Butiken öppnade den 7 december 1967 och hade god omsättning under julrushen. Föreståndare för verksamheten var en gammal kompis till Beatlesmedlemmarna från tiden i Liverpool, Pete Shotton. (Större delen av Apple-personalen i högre ställning kom från Beatlarnas gamla umgängeskrets från uppväxten i Liverpool) Redan inledningsvis togs det djupa tag i kassakistorna. Det kostade 40 000 pund att engagera hippiekollektivet The Fool från Amsterdam vilka prydde husets kortvägg med psychedelisk konst. Ett nog så publikdragande grepp men dessvärre visade det sig snart att The Apple Boutique drog till sig en krets besökare vilka gärna plockade med sig så mycket som möjligt av det trendiga klädsortimentet men de stannade ogärna till i kassan.
I juli 1968 var underskottet i ekonomin så gigantiskt att The Apple Boutique slog igen.
Peter Brown, nu verkställande direktör i Apple-koncernen, förklarade i en pressintervju att detta bara var i linje med sunt ekonomiskt tänkande. Det blev ju alltid lite missöden när ett nytt bolag startades upp.
Istället skulle bolaget satsa på något de var verkligen bra på, nämligen musik.
För det är klart, har man fyra av världens mest framgångsrika musiker i bolagsstyrelsen, borde det vara ett smart drag.
Inledningsvis gick det också ganska hyfsat. I februari 1967 blev Paul McCartney tipsad om en 17-årig sångerska vilken medverkat i TV-programmet Opportunity Knocks, Mary Hopkin.
”Jag hade varit Beatles-fan ända sedan jag var 13 år” berättade Mary. ”Så när Paul ringde mig och sedan kom för att hämta mig i sin Daimler hemma i Pontardarwe hade hela byn samlats på huvudgatan för att vinka adjö”!
Tillbaka i London spelade Paul upp en låt han tidigare hört i framföras av paret Gene och Francesca Raskin på The Blue Lamp Club i London ett par år tidigare. Melodin, ”Those Were The Days”, var ursprungligen en rysk folkmelodi och Paul producerade inspelningen med sitt nya artistfynd. Han var så övertygad om låtens potential att han lät Mary göra sitt sångpålägg på ytterligare fyra språk, tyska, spanska, italienska och franska.
Det behövde han inte ångra, ”Those Were The Days” gavs ut på singelplatta den 30 augusti 1968 och blev listetta i såväl England som USA.
Samma väg gick den nya Beatlessingeln ”Hey Jude” (The Beatles var fortfarande kontrakterade till EMI men en speciell överenskommelse gjorde att gruppen även kunde ge ut sina egna inspelningar på Apple) vilket gjorde att det nystartade bolaget kunde notera dagliga försäljningssiffror på mellan 250 000 – 600 000 singelplattor.
Apple residerade nu på adressen Saville Row No 3 och ett femtiotal personer arbetade där dagligen. Alla Beatlesmedlemmar hade egna kontor och såväl Paul McCartney som John Lennon tillbringade sina arbetsdagar i byggnaden. Ofta i möten där paret diskuterade marknadsföring och annat runt bolagets olika projekt.
Nya artistfynd kontrakterades nästan dagligen under bolagets första månader. Bland dem fanns namn som Jackie Lomax, Doris Troy, James Taylor, The Black Dyke Mills Band och Badfinger. I oktober startade Apple upp en underetikett vid namn Zapple vilken skulle ha hand om bolagets mer konstnärliga och svårbegripliga utgivningar. Här hamnade bl.a. George Harrisons elektroniska album ”Wonderwall Music” samt John och Yokos alster ”Two Virgins”.
Det har skrivits mycket om de okonventionella arbetsmetoderna på Apple. En bok, mycket underhållande och som kan rekommenderas som ren underhållning, är ”The Longest Cocktailparty: An Insiders Diary Of The Beatles, Their Million Dollar Empire And It’s Rise And Fall” av Richard DiLello. Men den berättar knappast hela sanningen, även om författaren var assistent bolagets presschef, Alistair Taylor. Visserligen gick det säkert ganska vilt till och hela tiden var det The Beatles som fick betala notan, men rent historiskt har det visat sig att Apple Publishing var en mycket bra affär. Samma sak gäller för stora delar av den inspelningskatalog som gavs ut under Apples etikett.
Det som till slut tog knäcken på verksamheten inom bolaget var relationerna de fyra Beatlesmedlemmarna emellan. Allt började med när det skar sig medlemmarna emellan under inspelningarna av det som skulle bli ”The White Album”.
I augusti 1968 lämnade såväl Ringo som George inspelningsarbetet och deklarerade att de lämnat The Beatles. De båda kom visserligen tillbaka till både studion och gruppen efter att ha surat några dagar men denna incident var bara början. När albumets material var färdiginspelat och det som skulle fästas på vinyl skulle fastställas insisterade John på att ”What’s The New Mary Jane” skulle finnas med. Dessvärre blev hans förslag nerröstat av de andra tre och Lennon gick i taket. George var förbannad för att flera av hans kompositioner inte heller kom med på plattan i den utsträckning han önskade och McCartney var arg för att de andra var arga på honom. Den ende som inte brydde sig utan tog sig ett järn på puben istället var som vanligt Ringo.
Trots försäljningsframgångarna med inspelningskatalogen visade det sig att Apples verksamhet nu kostade pengar i sådan utsträckning att även The Beatles kassakistor visade sig ha en botten.
Såväl Paul som John blev plötsligt mycket medvetna om pengars värde och McCartney kontaktade sin blivande svärfar, den amerikanske advokaten John Eastman, med en förfrågan om denne ville ta hand om bolagets finanser. Lennon ville definitivt inte ha Pauls handgångne man nosande i sina affärer utan kontaktade istället Allen Klein, branschens ”bad boy” med rykte om sig att ha de hårdaste knogarna på Atlantens båda sidor. Ringo och George hakade på Lennons förslag och i slutändan skrev hela trion på ett treårskontrakt med Klein.
När Allen Klein och hans mannar kom in i verksamheten blev det början till slutet för det Apple som skapades under 60-talets sista år. Större delen av personalen fick sluta sina anställningar. Även Beatlesmedlemmarna själva började dra sig ur verksamheten. Då med undantag av George Harrison vilken fortsatte att arbeta på albumprojekt med Billy Preston, Doris Troy och The Radna Krishna Temple under år 1969. Efter att ha arbetat med gruppen Badfinger, och även skrivit gruppens första storsäljare ”Come And Get It” försvann Paul McCartney från kontoret för att börja arbeta på sitt första soloalbum. John Lennon och Yoko Ono valde att koncentrera sig på projekt inom bolaget Bag Production. Projekt mestadels så svårbegripliga att den breda publiken valde att helt ignorera dem och Ringo Starr försvann till filmbranschen.
Den personal som fanns kvar koncentrerade sig på utgivningen av plattor med de artister som fanns kvar inom bolagets ram. Badfinger fick, som sagt, en storsäljare med ”Come And Get It” under det första halvåret 1970 och även Mary Hopkin visade att det fanns ett liv efter ”Those Were The Days”. Med hjälp av producenten (och blivande maken) Tony Visconti fick hon en hit med uppföljaren ”Temma Harbour” och paret lyckades också fixa till det kritikerrosade albumet ”Earth Song/Ocean Song”.
Visconti berättar I sina memoarer: ”There were no interference from The Beatles whatsoever. They gave us studio time and left it up to us to come up with the goods. I think they were very gracious with this arrangement!”
Det var völdigt snällt sagt eftersom sanningen förmodligen var att Beatlesmedlemmarna vid den tidpunkten inte längre brydde sig ett dugg om vad som gavs ut på Apple. De hade nog av sina egna problem.
Snart var The Beatles saga all. Den 10 april 1970 förklarade Paul McCartney att han lämnat den grupp han en gång skapat men det verkade inte spela någon större roll för redan då började namnet The Beatles leva sitt eget liv. Albumet ”Let It Be” gavs ut en månad senare och dokumentärfilmen med samma namn hade premiär på biograferna i maj. Innan året var slut hade The Beatles också haft singelhits med ”Let It Be” och ”The Long And Winding Road”. Den sistnämnda gavs dock endast ut som singelplatta i USA.
Efterfrågan på Beatlesprodukter på andra sidan Atlanten var också så stor att producenterna av piratplattor satte ihop egna samlingsplattor med gruppens singelhits. Två sådana dubbelalbum sålde i sådana upplagor att Allen Klein helt enkelt snodde konceptet och gjorde egna produktioner med samma låtordning som piratplattorna. Albumen 1962-66 och 1967-70 (ofta kallade ”the red” och ”the blue” album”) gavs ut på Apple 1973 och sålde i sådan utsträckning att båda fick såväl platinum som guld utmärkelser på båda sidor av Atlanten.
Men då skrevs det inte längre några större tidningsartiklar om Apple som bolag. Visserligen hade Beatlesmedlemmarna gett ut soloalbum på etiketten vilka sålt i mångmiljonupplagor men alla övriga artister hade försvunnit. Badfinger hade fått stor popularitet i USA men trots det vägrade Klein att förnya deras kontrakt. Visserligen sa han inte det i klartext men 1972 gav han gruppen ett så dåligt ekonomiskt erbjudande att det enda de kunde göra var att skriva nytt kontrakt med Warner Brothers.
I mars 1973 fick Allen Klein sparken från Apple, John Lennon förklarade detta med ”he’s been a naughty boy and too greedy”! (Något som inte hindrade Lennon från att fortsätta ha Klein som sin personlige manager i ytterligare flera år.) Klein bevisade dock sitt rykte som rockbranschens mest hårdföre affärsman genom att stämma Apple på mångmiljonbelopp för kontraktsbrott. Processen avslutades inte förrän i januari 1977 då Klein plockade in 4,2 miljoner dollar i skadestånd. The Beatles eget partnerskap avslutades i januari 1975, detta efter att antal års egna holmgångar i domstol. Efter att ha gett ut George Harrisons inspelning av ”This Guitar (Can´t Keep From Crying) stängdes Apple Records ner 13 månader senare. Detta blev etikettens sista utgåva innan CD-albumen tog över marknaden.
Historieskrivningen om bolaget Apple är minst sagt brokig, var alltsammans en knasig hippiedröm, framsprungen ur ”the summer of love” 1967? En sorts ”light” version av kommunismideologin, lika dömd att gå under som det forna Sovjetunionen. Eller var det så enkelt som så att bolaget var The Beatles försök att ”Bring the underground above ground”? Vi lär nog aldrig få facit i hand men
den 25 oktober 2010 ges hela Apples skivkatalog återigen ut i remastrad form. Alla album innehåller mängder med bonusmaterial och det ges också ut ett album innehållande de spår som bara gavs ut som singelplattor. Många av dessa har inte sett dagens ljus sedan de gavs ut i original.
Så har ni inte gjort det förut så han ni här chansen att få höra det inspelade resultatet av det som en gång blev resultatet av en annonskampanj i engelsk press, ”This man has talent (sedan en bild på Alistair Taylor utklädd till gatumusikant) This man now owns a Bentley!
|
|
|
|
|
  Lennart Wrigholm 2010-09-30 |
|
 |
|
|
|
|
|
|
| |
 | |  |
|
| |