 |
| |
 |
 | |  |
|
|
| Retro | Artikel |
|
|
|
|
|
 |
|
Trettio år med Ulf Lundell
Under sina tre decennier som skivartist har Ulf Lundell varit skivbolaget EMI trogen. Det är förmodligen ingen tillfällighet. Där har man förmodligen heller ingen anledning att vara besvikna över sin adept. Få svenska artister kommer ens i närheten av Lundells produktivitet i inspelningsstudion. Försälningsresultatet kan man säkert heller inte klaga på. Även om hans genombrott hos den stora publiken inte kom förrän 1979 med albumet Ripp Rapp.
Men initiativet att ge ut de här tre samlingsalbumen är mycket gott. För den "vanlige" musiklyssnaren köper knappast varje album som den mycket flitige Lundell ger ut och urvalet på de här tre dubbelalbumen är gjort med såväl känsla som kunskap.
Det är knappast förvånande att Vol 1 i den här trilogin, När Jag Kysser Havet, Det Bästa 1975 - 84, i skrivande stund ligger högt på den svenska försäljningslistan.
Ulf Lundell är, i likhet med undertecknad, född hösten 1949. Han växte upp i Stockholm och lärde sej spela gitarr i tioårsåldern. Ackord studerade han via sin storasysters pojkvän. För gitarrspel låg i tiden vid 60-talets mitt. Visserligen ville hans föräldrar att sonen skulle bli ingenjör. Men Ulf föredrog tillfällighetsjobb för att dra sej fram. Tack vare gitarren kunde han också hoppa in och ta ströjobb som underhållare på krogen. Repertoaren plockade han delvis, i likhet med många andra från samma tid, från husguden Bob Dylan.
1998 gav Ordfronts Förlag ut boken Mods - Stockholm 1964 - 67. Här publicerades för första gången en mängd bilder tagna av fotografen Nils-Johan Norenlind. Alla tagna på de tonåriga mods som då befolkade hela Stockholms centrala stadsdel under helgkvällar och nätter. Långt hår, jeans, arméjackor, basketdojor, beirutväskor och den obligatoriska acessoaren, en brinnande cigarrett. Man kan undra om Ulf Lundell har ett ex av den här boken i någon av sina många bokhyllor? Han borde i alla fall ha känt större delen av de ungdomar som finns på dessa bilder.
Tidsperioden och de människor som befolkade den skulle han ju också beskriva i låten Sextiosju. Fast den skulle inte finnas på vinyl förrän 1975. På debutalbumet Vargmåne vilket stilenligt gavs ut på EMI´s lite mer progressiva etkett, Harvest. Här fanns också ett annat gammalt minne från 60-talet. Lundells översättning av den engelske bluesgiganten John Mayall´s låt Walking On Sunshine. Mayall skrev låten efter att han flyttat verksamheten till USA´s västkust. Ulf förflyttade sin textbeskrivning till Norrköping där han (med kvinnligt sällskap) Går På Promenaden.
Det är ju knappast förvånande att han sedan turnerade tillsammans med Örebrobandet Nature. Ett band som ursprungligen kallade sej Blues Quality och som sannerligen kunde den amerikanska rhythm & bluesen på sina fem fingrar. Det var väl för övrigt här som Ulf gjorde första bekantskapen med Mats Ronander. En musiker som sedermera skulle dyka upp mer än en gång i Lundells sällskap.
Lundells litterära verksamhet kanske inte hör hemma här. Men man får ju ha varit bosatt i en garderob de senaste tre decennierna för att kunna ha undvikit hans produktion när det gäller poesi och romaner. Att huvudpersonerna i hans böcker oftast också hör hemma i rockmusikens värld har ju gjort att de också varit tacksamma objekt för att omvandlas till filmmanus.
Ulf har aldrig gjort någon hemlighet av sina anglosaxiska förebilder. Albumet Sweethearts spelades in 1984 och här gjorde Lundell "försvenskningar" av låtmaterial från artister som Bob Dylan, Leonard Cohen och Bruce Springsteen.
Men trots detta är karl´n omisskänligt svensk. Och då menar jag inte bara raderna i Öppna Landskap om att bränna sitt brännvin själv.Det är inte för inte som Lundell förra året mottog Evert Taube-priset med motivationen att han "vidgat och förnyat den svenska sångskatten och med poetisk kraft skildrat vårt yttre och inre landskap"!
Att han placerat sej på en speciell plats i den svenska musikhistorien visar också att han var den ende som överlevde det sena 70-talets disco-våg men integriteten intakt. 1979 arrangerades ett "disco-forum" i Stockholm. Eftersom undertecknad då jobbade heltid som discjockey var jag givetvis på plats. Just då discofierades ta mej tusan allting och det verkade som om hela mänskligheten inte gjorde annat än stod och räknade beats-per-minute i varenda låt.
Under en av kvällarna besökte jag diskoteket Atlantic. Mycket beroende på att den dåvarande DJ´n på stället, Niklas Strömstedt, hade en viss förkärlek att glömma bort de värsta amerikanska discomonstren för att istället spela en hel del engelsk, dåtida, new wave.
Niklas spelade ju också på den tiden keyboards i Lundells kompgrupp och under den här kvällen mixade han plötsligt in en låt som verkligen hade bett. Trots att det fanns den obligatoriska discotakten långt bak i kompet. Efter några takter kom sången in och då visade det sej vara Ulf Lundells Oh La La, Jag Vill Ha Dej.
Låten hade inte ens kommit ut i affärerna ännu utan Niklas hade med sej en provpressning för att se effekten på dansgolvet. Och effekt, det blev det sannerligen. Det året blev det sedan en av de där låtarna man använde för att få ordentlig fart på golvet.
Och när jag spelar igenom den första samlingen här så märker jag att låten håller fortfarande. Något man sannerligen inte kan säga om många låtar som spelades på diskotek i skarven mellan 70 - 80 tal.
Det finns ingen anledning att låt för låt recensera de här tre dubbel-albumen. Det har gjorts så många gånger förut. Men vill ni ha en mycket smakfull karriärsammanfattning från Ulf Lundell i skivhyllan. Då behöver ni inte leta längre. |
|
|
|
|
  Lennart Wrigholm 2006-04-16 |
|
 |
|
|
|
|
|
|
| |
 | |  |
|
| |