 |
| |
 |
 | |  |
|
|
| Retro | Böcker |
|
|
|
 | The Cavern – The Most Famous Club in the World
av Spencer Leigh |
 |
| The Best Of Cellars |
För en gångs skull är inte undertiteln på det här verket överdriven. Klubben The Cavern i Liverpool måste onekligen vara världens mest berömda musikklubb. I alla fall om vi ser det ur ett västvärldsperspektiv. Ni måste närmast ha varit bosatta i en garderob de senaste femtio åren om ni aldrig hört talas om det här haket.
Tusentals grupper och artister har framträtt under den här klubbens regi men det namn som för alltid kommer att förknippas med The Cavern är självklart The Beatles.
Men då ska ni ha klart för er att medlemmarna i The Beatles fick harva länge på klubbscenerna innan de befanns ha kommit i en sådan kvalitetsklass att de fick ställa sig på The Caverns scen.
För klubben slog först upp sina portar år 1957 och då kom inga rock´n roll stjärnor genom dörren. Den musik som spelades här var traditionell jazz. Premiärkvällen, den 16 januari 1957, stod The Merseysippi Jazz Band, The Wall City Jazzmen, The Ralph Watmough Jazz Band och The Coney Island Skiffle Group. Men med tiden skulle det bli andra tongångar.
Den första elektrifierade rockgrupp som stod på Caverns scen var Rory Storme & The Hurricanes. Datumet var den 17 januari 1960. Jazzpublikens reaktion på låtar som Great Balls Of Fire och Whole Lotta Shakin´ Goin´ On var att kasta växelmynt på gruppen. Johnny Guitar rensade scenen efter framträdandet och fick ihop mer pengar än vad gänget skulle få i gage. Tur var väl det eftersom klubbägaren, Ray McFall, bötfällde gruppen med 10 shillings eftersom de spelat en så avskyvärd musikstil. Ett uttalande han skulle få ångra med tiden.
Vid decenniumskiftet hade fler Liverpoolgrupper blivit elektrifierade. Namn som Gerry & The Pacemakers, The Big Three, Cass & The Casanovas och Ian & The Zodiacs blev publikfavoriter. Visserligen blandade klubbens ledning upp sina artistbokningar med en och annan jazzgrupp men rockgruppernas popularitet började få vågskålen att väga över.
Den 18 januari 1961 stod The Shadows för kvällens underhållning. Men de imponerade inte på Liverpoolpubliken. Basisten Jet Harris hade tagit ett och annat glas för mycket och under The Shadows inrepeterade danssteg tog Harris ett snedkliv och ramlade av scenen. Hank B Marwin försökte komma med ett ursäktande kommentar om att kollegan var sjuk. Men den kommentaren gick inte hem. Från publikens djup kom svaret, högt och ljudligt: ”Han är ju skitfull”! Man kan inte lura en hamnstadsbefolkning när det handlar om sådana saker.
The Beatles gjorde sin scendebut på Cavern den 9 februari 1961. Då bestod gruppen av fem man vilket innebar att Stuart Sutcliffe spelade basgitarr och Pete Best trummor.
De hade precis återvänt efter en tremånaderssejour på klubbscenerna i Hamburg och var samspelta som aldrig tidigare. The Beatles scenshow innehöll idel rock och R & B vilken framfördes med så mycket volym utrustningen klarade av. De gick hem som en bomb hos publiken. Så vad gäller The Beatles så vet vi alla att resten av deras karriär…...… Det är historia!
Vad gäller The Caverns historik så är författaren Spencer Leigh en mycket påläst man. Men så har han också jobbat som journalist i Liverpool sedan 60-talet. Han har tidigare skrivit en rad böcker i ämnet merseybeat.
Det som gör den här boken så läsvärd är att Spencer den här gången inte stoppar vid 60-talet.
För berättelsen om The Cavern stannar ju inte där. Visserligen revs ju originalet av klubben redan i maj 1973. Men då flyttade den dåvarande ägaren Roy Adams sin verksamhet rakt över gatan till en mycket större källarlokal. Denna kunde rymma runt 2 000 gäster.
Tre år senare byttes namnet ut till Revolution och denna klubb existerade fram till 1980. 1984 hade Beatlesturismen börjat ta fart och en ny Cavern-kopia byggdes på den adress som idag är känd som Cavern Walks.
Så bokens innehåll går hela vägen fram till våren 2008. Något som innebär att vi också får berättelsen om sammanställningen av samlingsalbumet The Cavern, The Most Famous Club In The World. En 3CD-box vilken sålde i sådana upplagor att den placerade sig på den engelska försäljningslistan.
Spencer Leigh har varit med hela den långa vägen. Något som gör att den här boken vimlar av interjucitat och historier berättade av dem som var med under alla dessa år. Så det är knappast förvånande att Paul McCartney är den som skrivit förordet.
Men Paul är inte den mest trovärdige när det kommer till historien om den grupp han en gång var med om att skapa. Åren kan ställa till det med det mest förträffliga minne. Men han kommer säkert ihåg den sista världsturnén när John Lennons uttalande om kristendomens popularitet jämfört med The Beatles fick hela amerikanska Bibelbältet att reagera.
Om John känt till vad som fanns under The Cavern kanske han gjort fler jämförelser av det slaget? När The Cavern grävdes ut 1982 fann man ”a cavern under the cavern”. Ett handgrävt schakt av gigantiska dimensioner fyllt med vatten. Bassängen var 120 x 70 engelska fot i diameter och på sina ställen runt 8 fot djup. Det fanns inga utgångar och någon förklaring till vad detta utrymme kan ha använts till har inte hittats i några arkiv.
Alltså gick The Beatles redan under sin tidiga karriär på vattnet. Detta i likhet med en viss välkänd snickarson från Nasaret. Vad kunde inte John Lennon ha gjort av ett sådant faktum?
|
|
  Lennart Wrigholm 2009-10-21 |
|
 |
|
|
| |
|
|
|
| |
 | |  |
|
| |