 | Heroin Diaries
av Nikki Sixx |
 |
| Det är skillnad mellan att leva och leverera, Nikki! |
Det bästa jag vet är att sätta tänderna i ett saftigt levnadsöde.
Jag har tacksamt slukat Kamprads liv, Känt djup sorg med Jenna Jameson och fällt tårar till Nelson Mandelas fantastiska biografi.
När Nikki Sixx, ryggraden i skandalbandet Mötley Crue vässade pennan, hoppades mina nerver på något extraordinärt. Vi vet ju alla att denna galenskap till herre inte alltid varit guds frommaste lamm, så förväntningarna med "Heroin Diaries" kunde höjdmässigt jämföras med Malmös Turning Torso.
Tyvärr kunde jag tröttsamt konstatera redan efter 30 ynka sidor att allt bara är en degig, medioker upprepning av historier vi redan känner till; Att Nikki skjutit heroin och avverkat fruntimmer på löpande band.
Jag vill fröjdas åt något nyskapande, kanske en liten hemlig anekdot eller två, bara för att fresta läsaren att plöja sig vidare bland fult nedklottrade sidor , där hiskeliga teckningar ger mig svåra rysningar.
Bokens enda behållning är när tokfian Vanity, hans kvinnliga vapendragare, kommer till tals. Tacksamt målar hon upp en ljuvlig beskrivning av Nikki som Lucifer själv iklädd skinnjacka. Hon skräder inte orden, utan levererar raka rör om deras destruktiva liv tillsammans på ruinens brant. Andra röster som fått mål i mun inkluderar resterande bandmedlemmar, Slash och diverse skivbolagsnissar. Något som skulle kunnat bli så fantastiskt intressant förvandlas istället till en virrig myrstacksångest, där helheten rinner iväg och fullständigt saknar charmig substans.
Vissa guldklimpar finns dock, jag tar till mig Nikkis bitterhet som genomsyrar boken, hans pubertala känslosvall, och lite naiva synsätt på den normala världen utanför hans drogdimmiga fönster. Tyvärr anas en försköning av tunga substanser han ständigt pillar i sig, så en liten varning till tonårsföräldrar utfärdas.
För er som som älskar rockbiografier där era hjältar berättar om knasiga vardagsliv, finns det hyllor i bokhandeln som är mer värda att spana in. "Heroin Diaries" passar bäst att läsa efter en grogg eller två, då man sänkt kraven en smula på intressant läsning. |
|
  Tatiana Karas 2010-06-22 |
|
 |
|
|
|  |
|