|
|
 | Tutankamon
Tutankamon |
|  |
|
|
| Konsten att göra samma sak, fast bättre |
Innan vi går in på själva musiken vill jag få en sak ur världen, nämligen den namedropping som är ofrånkomlig när det gäller Tutankamons bandsammansättning. Det rör sig nämligen om en, i alla fall i indiekretsar, supergrupp. Eller vad sägs om Peter Morén (Peter, Bjorn and John), Adam Olenius (Shout out louds), Daniel Värjö (The Concretes) och Niklas Korssell (The Plan).
Okej. Då var det avklarat. Låt oss gå vidare till hur det egentligen låter när dessa, redan etablerade, musiker kollaborerar.
När Charlie Chaplin ramlar skrattar vi. När samma företeelse sker i otaliga andra film- eller tv-sammanhang dömer vi ut det som billig humor, alltför simplistiskt för att vår kräsna humorsensor ska reagera positivt. Ändå rör det sig om samma idé, samma flirt med vår reptilhjärna.
Tutankamons debutalbum kommer inte revolutionera popmusiken. Vi har hört det förr. Musikerna i sig är inte bättre än gemene man och kvinna med skivkontrakt. Texterna är inte djupsinnigare, underfundigare eller mer träffsäkra än andra. Men, likt slapstickhumor, går det att göra den enklaste sak riktigt bra. Och när det gäller popmusik är devisen krångla inte till det ofta en bra utgångspunkt.
The grown-up är en simplistisk, femminuters poplåt som innehåller rejäla doser Peter, Bjorn and John och som klingar så fint, så fint. All the things och Are you sure stryker alla glesnande indiepop-luggar medhårs och får oss att minnas Popsicle med stolthet. Sen har vi singeln Have you ever been in love, en Thin Lizzy-inspirerad rocklåt av den bättre sorten och som ger oss en insikt om hur Shout out louds skulle ha låtit om de varit verksamma 1983.
Kanske är det detta som borde känneteckna ett samarbete mellan musiker vars huvudsysselsättning finns i andra bandsammansättningar. En ”Vad har vi att förlora”-inställning som gör att man inte ryggar för att kasta sig in i den utskällda åttiotalsrocken, pastischer och experimenterandets ädla konst. För, likt allt annat, gör man det tillräckligt bra blir det jävligt bra!
Popsicle lyckades under nittiotalet göra den perfekta popplattan. Tutankamon lyckas inte, men de kommer en bra bit på vägen.
|
|
  Anders Samuelsson 2009-09-19 |
|
 |
|
|
|
 |
|
|