|
|
 |
 | Relaterade inlägg |  |
|
 |
| Externa artistlänkar | |
|
|
|
|
 | Lars Winnerbäck  
Tänk om jag ångrar mig och sen ångrar mig igen |
|
|
| För de redan frälsta |
Jag har stått i publikhavet och hört den mest dånande allsång ljuda till varenda låt, konserten igenom. Jag stannade inte kvar efter konserten för att inspektera marken men något säger mig att den var kolsvart, färgad av mascara och andra sminkrester som ständigt strömmade nerför kinderna på tonåriga flickor. Detta medan den manliga delen vrålade ut texterna med lika delar decibel och alkoholångor. Och under detta veritabla skådespel stod jag där, undrande över varför jag inte lyckas frammana samma inlevelse som alla andra.
Denna iakttagelse gjorde mig inte bara till publikens stelaste individ, det bidrog även till en insikt som sedermera ledde till en bestående känsla. En känsla av resignation över att generationen Winnerbäck är en gemenskap jag aldrig kommer tillhöra. De står på andra sidan Ulf Lundell, Bob Dylan, Leonard Cohen och Bruce Springsteen och tittar lika oförstående på mig.
Bland en del vänner och bekanta är nämligen Lars Winnerbäck mannen som definierar de tankar och känslor som existerar inom den unga, sökande människan. Att hugga i sten och börja se en kontur är en existentiell sanning som förklarar livet självt. De är lanternor på en gungande båt och visst kallas det tvivel, det där som stör.
Missförstå mig rätt. Jag tycker inte på något sätt illa om Lars Winnerbäcks musik. Tvärtom så har han en låtkatalog som få svenska artister kan matcha. Problemet, i min värld, är att han aldrig lyckats speciellt bra med att samla sina kvalitéer så att det räcker till ett fulländat album. Det finns tre, kanske fyra, spår på varje skiva som är smått fantastiska. Men i övrigt är det utfyllnad av allra bästa slag bestående av hyggliga låtar som glöms bort så snart de ebbat ut. Tyvärr är detta fallet även med "Tänk om jag ångrar mig och sen ångrar mig igen".
Syntsingeln "Jag får liksom ingen ordning" kändes fräsch när den kom. En nystart där jag kanske kunde hitta en vrå i bakersta vagnen på segertåget. Men säg den lycka som varar för evigt. Det är nämligen ingen fingervisning om hur resterande skivan låter. Redan i inledningsspåret "Järnvägsspår" är det klassisk Winnerbäck för hela slanten, med en Kent-distad gitarr i bakgrunden som extra krydda. På "Ett sällsynt exemplar" vräker han på med en ljudbild som bäst kan beskrivas som ett Wall of Sound á la Winnerbäck med körer, gitarrmattor och syntar. Och det blir stundtals bra, riktigt bra. Men då följs denna urladdning upp med "Du som reser mig" som vi hört på varenda Winnerbäck-skiva de senaste tio åren och vi är tillbaka på ruta ett igen. Så fortgår skivan; ömsom vin ömsom vatten. Det finns antydningar på en färdriktningsförändring som bådar gott, men än så länge är det långa stunder fråga om alternativa versioner på redan utgivet material.
"Tänk om jag ångrar mig och sen ångrar mig igen" ger mig inte den tillfälliga livsdefinition som den med största sannolikhet kommer ge många andra. Och det vore heller inte rättvist att kräva något sådant. Vad Lars Winnerbäck återigen gjort är en bra skiva med enstaka spår som skjuter ut och där jag i fyra minuter känner samhörighet med den publik jag nämnde inledningsvis. Till dess ställer jag mig fortfarande undrande över den fullkomligt hypnotiska effekt som han har på sin publik. Men som likväl bara är att beundra.
Det bestående intrycket blir den fullkomligt lysande "Jag får liksom ingen ordning" som jag kommer spela om och om igen under höst- och vintermånaderna. Och jag får fortsätta vänta på den fulländade Winnerbäck-skivan som träffar hundraprocentigt rätt.
|
|
  Anders Samuelsson 2009-09-21 |
|
|
|
|
|
 |
|
|