|
|
 | Chris Garneau
El Radio |
|
|
| "Nästan" är nyckelordet |
Inledningsspåret, ”The leaving song”, är så mörkt och suggestivt att jag inbillar mig att solen försvinner utanför fönstret. Stråkarna ackompanjerar en smått gotisk ballad där New York-singer-songwritern Chris Garneau låter precis så bräcklig och skir, nästan som en halv Antony Hegarty, som anslaget kräver. Fantastiskt bra!
Men där slutar det roliga. Musiken som följer innefattar den slags intellektuella Regina Spektor- och i viss mån Salem al Fakir-pop som på ”El Radio” sällan blir mer än ganska bra. Det är egentligen bara i några av de lugnare spåren, som redan nämnda ”The leaving song” samt ”Over and over” och ”Home town girls” som jag förstår vart Chris Garneau vill komma med sin musik. Det är först då den uttrycker något, om än i light-tappning.
Och det är faktiskt bara i inledningsspåret som referenser till Antony är rättvisande. Chris Garneau har visserligen en finstämd röst, men längre än en ovanligt inspirerad James Blunt kommer han inte på resterande skivan.
”El Radio” är dock ingen dålig skiva. Ovan nämnda ballader gör inte bort sig i något singer-songwriter-sammanhang anno 2009, men jag skulle önska att nästa skiva tar en tydligare riktning. Finstämd pianoballadpop eller gå hela vägen ut och utforska ljudbilden i en frodigare och snabbare produktion. Oavsett vilken väg Chris skulle välja vore det en bra idé att trycka ned gaspedalen i botten och se vart han hamnar. Här hamnar han någonstans i ingenmansland där det blir många ”nästan ända fram”-känslor medan jag lyssnar. |
|
  Anders Samuelsson 2009-07-31 |
|
 |
|
|
|
 |
|
|