|
|
 | Leonard Cohen  
Live in London |
|  |
|
|
| Intimt och vackert med Leonard Cohen |
Leonard Cohen dödade festen!
Ja så skulle man kunna uttrycka det, trots att den Montrealfödde barden inte på något sätt medverkade i egen hög person den där kvällen för länge sedan. Men när jag, mitt i festligheterna, spelade ”A thousand kisses deep”, från underskattade skivan ”Ten new songs” gick stämningen från uppsluppen till sömnig på rekordsnabb tid. Jag antar att timing inte är mitt mellannamn.
För det finns en tid och plats för varje låt, och Leonard Cohen bör inte under några omständigheter spelas under festliga förhållanden. Leonard Cohen skapar stämning, han blir aldrig en del av den redan befintliga. För vem kunde tro att mäktiga O2 Arena i London kunde förvandlas till en kyrka, vigd åt det finstämda. För det är just intimiteten som förvånar Varje andetag räknas när han, på ett ödmjukt och värdigt sätt, framför såväl publikfriande sånger i stil med ”Bird on a wire”, ”Hallelujah” och ”Suzanne” som de relativt nyare skatterna ”Anthem”, ”In my secret life” och ”Dance me to the end of love”.
Att Leonard Cohen är en av vård tids största råder det inga tvivel om. Men i skivformatet blir det en aning långrandigt ibland. 26 låtar, där variationerna inte alltid är så stora som jag kunde önska. Vid konserttillfället tog huvudpersonen välbehövliga (både för honom själv men också publiken) pauser, något som gav publiken en chans att andas lite. För det blir lite väl kompakt emellanåt.
Skivan är dock inget annat än en triumf över tid och rum. 75 år ung charmar han publiken på sitt vanliga, intelligenta men aldrig pretentiösa, sätt. Mellansnacken är hela tiden relevanta och fyllda av den humor som hela tiden verkar bubbla under den dystra ytan:
”It’s been a long time since I stood on the stage in London
It was about fourteen or fifteen years ago
I was sixty years old
Just a kid with a crazy dream” |
|
  Anders Samuelsson 2009-07-05 |
|
 |
|
|
|
 |
|
|