|
|
 | Eric Bell
Lonely Nights In London |
|  |
|
|
| Still Got The Blues! |
Eric Bell kan skriva ihop en ganska så intressant CV om de inledande åren under ein karriär I musikbranschen. Inte nog med att han medverkade i en av de sista konstellationerna av Them när Van Morrison fortfarande var medlem i gruppen. Eric Bell var också gitarrist i Thin Lizzy under gruppens första år och är den som fixar gitarrspelet med den äran på gängets tre första album.
Därmed finns han med på min lista över rockbranschens tjugo snitsigaste soloinsatser. Detta för hans gitarrspel på den gamla traditionella, irländska, fyllevisan Whisky In The Jar. För även om Thin Lizzy´s inspelning av sagda låt lyser i mångt och mycket via Phil Lynotts sång så är det lik förbannat gitarrspelet som lyfter hela inspelningen.
Eric lämnade Thin Lizzy efter att ha kastat ut gitarren till publiken och vält sin Marshalstack någon mitt under brinnande turné 1973. Efter det lämnade han musikbranschen under några år innan han bildade sitt eget Eric Bell Band.
Ett gäng som därefter åkt runt i Europa i decennier och spelat på, snart sagt, vartenda hak försett med eluttag. Nu är det ett tag sedan jag såg Eric´s namn utannonserat i Sverige men under ett flertal år måste han ha återvänt hit med en pendels regelbundenhet.
Detta album är Eric Bell´s första studioinspelningar på snart tio år. Han jobbar tillsammans med sitt trogna turnéband, Romek Parol på trummor och Brian Bethell på basgitarr och resultatet blir inte alls oävet. Albumets tio spår är delvis Eric´s egna kompositioner blandat med covers av låtar han säkert spelat på scenen ända sedan starten på karriären.
Att Eric fortfarande är en gitarrist av rang bevisar han genom sina insatser på klassiker som ”Hoochie Coochie Man” och ”Shake Your Moneymaker”. Att han fortfarande kan spela slidegitarr visar Eric med all önskvärd tydlighet i hans version av Johnny Winter´s ”Dallas”.
Men albumet innehåller också sex helt nyskrivna spår vars texter handlar om den långa musikaliska resa som Eric Bell startade någon gång i mitten av 60-talet. Mest talande för hur en turnerande musiker upplever sitt liv får ni i ”On The Road Blues” där Bell sjunger om “another room, another door, another ceiling, another floor” så lyssnaren definitivt tror på vad han säger.
”Lonely Nights In London” är inget revolutionerande album men ett snyggt hantverk från en man som lärt sig sitt jobb över fyrtio års turnerande. Ett gediget hantverk väl värt att lyssna på. |
|
  Lennart Wrigholm 2010-08-10 |
|
 |
|
|
|
 |
|
|