|
|
 | Tom Jones
Praise & Blame |
|  |
|
|
| Pånyttfödd Tom Jones imponerar |
Rod Stewart har gjort det, Johnny Cash och Bruce Springsteen likaså. Nämligen att de på ålderns höst spelat in skivor med tolkningar av andras material. Rod Stewart har sällan (eller rent av aldrig) låtit bättre än han gör på ”The great American songbook”-skivorna. Bruce Springsteen hittade rätt i och med ”We shall overcome - The Seeger sessions” och lyckades fylla arenor världen över även utan sitt sedvanliga följeslag E-Street Band. Det kanske mest kända projektet är Johnny Cashs och Rick Rubins samarbete som resulterade i ”American Recordings”-skivorna som inneburit att The man in blacks dödsruna fortfarande ristas.
Gemensamt för dessa tre artister, förutom det uppenbara; tre åldrande män, är att de grävt ned sig i sina referenser och letat fram sånger som verkligen betytt något för dem, vare sig det rör sig om en hyllning till en svunnen musiktradition (Rod Stewart), en specifik artist och subgenre (Bruce Springsteen) eller om det rör sig om låtar som finns eller har funnits i medvetandet en tid och nu äntligen får komma ut (Johnny Cash). De har även befunnit sig i en position där friheter kan tas och där det inte längre handlar om att överleva som musiker.
Att Tom Jones, nyligen sjuttio år fyllda, har en lång och framgångsrik karriär bakom sig står bortom alla tvivel. 150 miljoner sålda skivor är siffran som säger det mesta, men ändå inte allt. För i den kraftfulla röstens fotspår finns alltid en fotnot som hänvisar till en näst intill parodisk sexualitet som genom åren fått damerna på främsta raden att kasta vigselringar till höger och trosor till vänster. Las Vegas-showerna, där troskastandet blev ett stående inslag, blev där och då symbolen för hur han sågs hos den breda massan. Lägg därtill en rad väldokumenterade otrohetsaffärer som resulterat i såväl utomäktenskapliga barn som en rejäl omgång av Linda (hans fru sedan femtio år tillbaka) och myten om den otämjbara Tjuren från Wales växt sig för stark för att förbise. En, om än vackert, tonsatt form av tantsnusk om ni så vill. Kanske sammanfattar Movits det bäst om hur genusfördelningen i Tom Jones fanbase förväntas se ut:
”Farsan var en Rolling Stone
och morsan ville se Tom Jones
spela live i Sveriges Television
Hon var så less på familjens gamla grammofon.”
- ”Tom Jones” (Movits)
Men den där rösten…
Ja den där tenorrösten har med åren blivit ett finkalibrerat, bergfast instrument som idag (tyvärr) förknippas med ”Sex bomb” snarare än sitt mäktiga uttryck. Under sin tid på skivbolaget EMI fick han föga gehör för sin vädjan om att få spela in sånger som inte innehöll samma stilgrepp som ”What’s new pussycat”, ”Delilah”, ”It’s not unusual” och ”Sex bomb” Men med ett nytt skivbolag i ryggen (Island Records/Universal) fick han så äntligen använda sin röst till att uttrycka något som verkligen betyder något. För i och med ”Praise and Blame” är det tro, blues, country och soul som hamnar i fokus. Tom Jones lyckas med andras ord få utlopp i sina funderingar som han säger sig ha burit på en längre tid. Det blir tillbaka till ursprunget, såväl i låtvalen som i produktionen. För i sin barndom satt Tom Jones och lyssnade på radion. Bland de artister som fick fotfäste fanns Mahalia Jackson och Sister Rosetta Tharpe, vars gospelsång satte eviga spår hos den unge Tom. Inspelningen är även den miltals från vad vi har vant oss vid. Med en enkel banduppsättning spelades låtarna in live i studion, utan pålägg i efterhand. Resultatet är stundtals överväldigande. Tanken som strömmar genom mitt huvud blir: Är detta verkligen Tom Jones?
Bob Dylans ”What good am I” tar han sig an med den äran. Måhända kommer den inte i närheten av Solomon Burkes definitiva version från albumet ”Make do with what you got”(2005) men Tom Jones lyckas ändå sätta sin prägel på den underbara texten.
“What good am I, if I’m like all the rest?
If I just turn away when I see how you’re dressed,
If I shut myself off so I can’t hear you cry,
What good am I?’
- “What good am I?”
Han framför även en värdig och personlig version av Billy Joe Shavers ”If I give my soul”. Tolkningen av John Lee Hookers ”Burning hell” blir en rå, smutsig och arg uppgörelse i den berömda vägkorsningen mellan himmel eller helvete. Men vad som fastnar är den lågmälda och synnerligen själfulla gospelsången ”Did trouble me”. Där hamnar rösten så långt i förgrunden att det är fullkomligt omöjligt att tänka sig honom torka svett ur pannan med ett par röda silkestrosor på en scen i Las Vegas, sjungandes ”What’s new pussycat”. Ja, hela ”Praise and Blame” andas värdighet och signalerar om en pånyttfödelse vid sjuttio års ålder. Med ett öppensinnigt skivbolag i som backar honom ska det för första gången på mycket, mycket länge bli intressant att se vart stigarna leder Tom Jones.
* * * * *
Lyssna på "Praise and Blame" via Spotify:
http://open.spotify.com/album/4umz0CyTmGFHxqoNWatke5 |
|
  Anders Samuelsson 2010-07-21 |
|
 |
|
|
|
 |
|
|