Hjältar från en svunnen tidsålder
|  | | |
|
 |  | Bordsfläkten - Tänk att man kan köpa en god natts sömn för 99 kr. |
 |  | Värmen - Jo, man får faktiskt klaga på den också ibland. | |
| |
| |
”The times, they are a-changin” sjöng en arg tjugotreåring vid namn Bob Dylan redan 1964. Vad han säkerligen inte visste var att han en dag skulle komma att stå som själva definitionen av de gamla tiderna.
Vad Internet, och framför allt den illegala nedladdningen, inneburit för musikbranschen har vi redan läst om i över ett decennium. Vi har också läst om musiken som en slit-och-släng-vara med samma hållbarhet som ett par strumpor. Spotify, MySpace och framför allt Torrentfiler gör att till och med det nya anses förlegat innan det ens släppts i butikerna. Men blickar man längre än artisternas och skivbolagens ekonomiska förluster så finns det en betydligt mer humanistisk konsekvens till det starka konsumtionsflödet. Idag är nämligen en artist inte större än sin senaste listetta. Ett år utanför listorna och rampljuset har förvandlats från en välbehövlig paus till en musikalisk mumifiering.
Om tjugo år kommer, med stor sannolikhet, flera eller kanske till och med alla av följande artister att ha avlidit: Bob Dylan, Aretha Franklin, Neil Young, Stevie Wonder, Bruce Springsteen, Paul McCartney och Ringo Starr (som därmed avslutar den jordiska Beatles-eran), Mick Jagger, Keith Richards, Jerry Lee Lewis, Solomon Burke, Tina Turner, BB King, Chuck Berry, Paul Simon och många, många fler.
Föreställ er en värld utan dem. Svårt, inte sant?
De är nämligen några av de sista som kommer räknas till de musikaliskt odödliga och vars musikaliska och artistiska livsverk kommer sluta först vid deras död. Musiken, myterna och influenserna kommer däremot aldrig att dö. Det är dem som vi kommer benämna likt antikens gudar för våra barnbarn. De vars biografier kommer väcka samma nyfikenhet som de gjort de senaste fyrtio åren. För från nittiotalet och framåt finns det inte en enda artist som kommer leva lika länge som artist, vare sig före eller efter sin död. Anledningen är att så länge nykläckta artister inte figurerar i media eller på försäljningslistor så kommer de sakta men säkert att falla i glömska. Vid dödsbädden är det osäkert om någon ens kommer minnas dem som artister. Oavsett hur stora de var en gång i tiden
Vi vet alla hur världen reagerade när nyheten om Michael Jacksons död spreds. Hans personliga livsöde var kanske inget eftersträvansvärt men efter hans död, när det inte längre fanns någon person att fokusera på, verkade alla inse vilken fantastisk musik som hela tiden funnits där, dold bakom skandalerna. Ett livsverk som definierade popmusiken, skrev om den och slutligen blev det fyrtorn till vilka dagens popstjärnor blickar upp mot.
Vi vet, eller tror oss i alla fall veta, precis allt om dagens artister via bloggar, twitter, skvaller, intervjuer etc. De senaste årtiondenas superstjärnor: Britney Spears, Justin Timberlake, Liam och Noel Gallagher, Green Day med flera har visserligen tid på sig att göra sig odödliga. Problemet är att vår tidsålder inte längre tillåter detta. Idag är Lady Gaga den kanske största popartisten på vår jord. Men om tre år kan det lika gärna vara någon annan och intervallerna kommer bara bli kortare så länge vår törst efter det nyaste fortsätter växa. Tidlösa ikoner har nämligen ingen plats i ett höghastighetssamhälle.
Därför får vi under de kommande tjugo åren se, inte bara pop- och rockmusikens största artister försvinna utan även de sista mytologiserade personerna. De vi lyssnat på och, vare sig vi vill det eller inte, använder som en undermedveten måttstock för vad som släpps idag. Var och en av dem tar en del av historien med sig i sin grav.
Det här ska inte ses som ett ”Det var bättre förr”-manifest utan snarare som ett konstaterande om att vi inte längre ska hoppas på ett nytt Stones. Faktiskt lika lite som vi kan önska oss en sextiotals-Timberlake. Alla är vi barn av vår tid och det är därmed dags att släppa de konservativa förhoppningarna om hur musik och artister ”ska” vara. Låt så vara att Lady Gaga försvunnit om fem år, eller att Blur endast är en suddig punkt på pophimlen om tio år. En karriär är inte längre detsamma som en livslängd och några pris för lång och trogen tjänst kommer med stor sannolikhet inte existera i framtiden. Men under fyra fantastiska minuter av en poplåt kan ingen ta ifrån artisten någonting. Vad som kom före eller efter spelar nämligen ingen roll just där, just då. |
|