Nä, hörni, lite 90-tal nu va?
|  | | |
|
 |  | Rock - Johnossi. | | Retro - The Lyres. | | Bok - Jarl Backman "Rapporter och uppsatser". Jodå, dags att skriva c-uppsats. | | Film - Zombieland. Ett mästerverk. | | TV - Parenthood. Jo, jag gillar hjärtknipande amerikanska serier om familjer. | |
| |
| |
Det känns som om det här emellanåt ganska påfrestande 80-tals-revivalpartyt har pågått lite för länge nu. Visst, delvis kul, men samtidigt en påminnelse om att vissa artister, låtar och stilar faktiskt förtjänar en plats i det bortglömdas vrå. Och frågan är hur utdragen just 80-talsnostalgin kan bli. Är det inte rentav dags att gå vidare nu?
Hur gick det egentligen med Fibes Oh Fibes! skiva "1987". Skivan som skulle låta som en Trackslista och som stoltserade med Kim Wilde- och Björn Skifs-duetter och som dessutom lanserades med en överdådig 80-talistisk releasefest där Champagnen flödade i takt med de överproducerade tonerna. Blev den en succé? Jag vet faktiskt inte. Sommarens retroturnépaket hette Forever Young och ett gäng inte så evigt unga artister som Alphaville, Ultravox, Howard Jones, Lustans Lakejer och Reeperbahn gjorde sitt bästa för att nostalgimjölka 35-plussarna. Bär sig detta äventyr? Och om svaren på ovanstående frågor är "nej" - är det då inte dags för nostalgiker att ta sig an nästa decennium nu?
För hur illa vi än kan må av att konstatera faktum så var det nu ett bra tag sedan det var 90-tal. Och vad hände då egentligen? Blur och Oasis bråkade om vem av dem som var världens bästa band, vi lyssnade på trip-hop och svensk indie trots att den ofta var så jäkla medioker, grunge var musik och mode, vi läste tidningen Pop, vi hade skivväskor och Beppemössor, Killinggänget hade inte blivit djupa ännu och Skånegatan och Hannas Krog regerade. Är inte allt detta värt att vara nostalgisk över? Och då har jag bara utgått någorlunda från mig själv. Tänk alla som lyssnade på pojkband, Spice Girls, Britney...
Problemet är nog bara att de flesta inte har skaffat sig distansen till 90-talet än. De har nämligen ingen distans till sig själva. Idag pratar 35-40-åringar om "vuxenpoäng" när de tar sig ett banklån eller skaffar ICA-kort, de är fanatiska sneakersamlare och varje vår riskerar de att bryta lårbenshalsar när de tar fram skateboarden ur garderoben för de vill ju "skejta lite på lunchrasten". Kort sagt - de har egentligen inte lämnat 90-talet, trots barn, amorteringar och parterapi. Och det är med detta stoppa-huvudet-i-sanden-resonemang de gång på gång lyckas övertyga sig själva om att Oasis senaste platta är den bästa sedan "Definitely Maybe". De behöver skärpa sig, lära sig att sluta prata om vuxenpoäng när de passerat 20 och, framför allt, acceptera att Oasis knappt gjort ett riff värt namnet sedan hösten 1995 och att det där fåniga bråket med Blur var fånigt just för att Suede var bättre än båda två.
Så även om jag misstänker att det är för tidigt med 90-talsrevival vill jag ändå smygstarta. Frågan är om det någonsin blir dags, kanske är de som danades under 90-talet i själva verket (och i deras egna ögon) de evigt unga och kommer därmed aldrig att vara intresserade av nostalgi. Men tänk er själva vilket fint turnépaket det skulle kunna bli om några år, det borde döpas till Live Forever efter Oasis låt och inkludera dem själva, Blur, Spice Girls, Blümchen, Hootie And The Blowfish, Popsicle, Lisa Ekdahl och Wu Tang Clan. Konsertklimax med alla banden på scen sjungandes "Live Forever". Damon Albarn och Liam Gallagher hand i hand. Det kommer att bli fint...
Men inte än på ett tag. Tills vidare kan ni lyssna på en del av åtminstone mitt 90-tal via denna Spotifylänk:
http://open.spotify.com/user/musiklandet/playlist/4bY62OxsftQw9ABFA3c9Dg |
|