Hold me closer tiny dancer
Mina föräldrar växte upp på 60- & 70-talet. I långt hår, vildvuxet skägg, stora glasögon och i en oförglömligt viktig samhällsförändring. De stod på barrikaderna. De levde ut sina drömmar. Men mest av allt var de en del av en värld som jag alltid har velat vara i.
Jag vågar påstå att 70-talet var mitt livs misstag att missa. Det känner jag varje gång jag får den minsta lilla uns av detta specifika årtionde. Tyvärr ett misstag arrangerat av någon annan än mig själv. Och jag har inte ens någon att skylla på. Jag skulle kunna göra vad som helst för att få åka tillbaka i tiden. Bara för att vara. Där. Då. Men tills den dagen någon, eller jag själv i ren utmattning, uppfinner en ordentlig tidsmaskin, får jag konstruera miniresor själv. Jag får rekonstruera dåtiden genom att lyssna på mina föräldrars gamla fina historier, bildgoogla hippies i all evighet och lyssna på mockaklädd frigjord rock och soul tills jag får skavsår i öronen.
För när jag tillåter mig försvinna i något färdigproducerat eller sedan många gånger upprepat, är jag där det hände. Inget annat spelar längre någon roll och jag känner mig så märkligt obeskrivligt lycklig. Helt plötsligt är det som om jag själsligt ligger på mage och lyssnar på vinden men hör musik i mitt huvud och alla himlar i universum är molnfria.
Ja må ha en något romantisk syn på en någorlunda komplex tid och ett rätt flyktigt leverne. Men jag anser att det är helt okej, eftersom jag aldrig kommer att få uppleva det som var då. Jag kommer aldrig ha varit en band aid som efterhängset och fullkomligt dediderat åker snålskjuts på någon rockstjärna. Jag kommer aldrig att ha varit en av fåtalet som orkade stanna kvar till Jimi Hendrix näst intill helgonförklarade spelning på Woodstock. Jag kanske aldrig kommer att bära en kort pälsjacka mitt i sommaren till enbart bikini. Jag kan bara leva min egen moderna och i jämförelse städade version av det. Men när den versionen bara känns som en blek kopia är dåtiden min flykt. En flykt till en tid då alla drömmar tycktes slå in, då alla verkade vara någonting och när allt jag bryr mig om kanske hände. Jag tillåter mig då att trolla mig bort i en redigerad värld av att kärleken, musiken och ungdomen kunde ta över allt. Att inget annat betydde något och att det kanske aldrig kommer att göra det - egentligen.
På sommaren är det ganska enkelt att få låssas leva i det förgångna som jag aldrig upplevt. Som i somras när jag låg på mage i Roskilde med bara ben och flätor i håret, framför Patti Smith på den oranga scenen. Det var nog den mest fysiska tidsresa jag upplevt. Då var jag Där. En liten stund. Men på vintern är det svårare. Allt känns så mycket längre bort. Men jag har mina små knep: Att få dra ner persiennerna, titta på favoritfilmen "Almost Famous", tillåta mig att sträcktitta på legendariska klipp från spelningar signerat Woodstock eller styra upp mitt trassliga hår med ett flätat hårband runt hela huvudet. Det gör mig till en del av något jag aldrig varit en del av. Men något jag alltid och kanske alltid kommer att ha i mig. Det är en lust, en längtan, en vilja, en känsla eller bara något litet som kittlas. Kanske är det en gammal själ som hittat ett fort att frodas i. Eller en dröm som någon gång blir sann. Eller helt enkelt ett fönster till mitt vansinne. Men det spelar ingen roll. Jag har bestämt mig för att 70-talet var min tid. Nu ska jag jobba vidare på renässansen av mitt hjärtas förlorade slag.
|
|