Det gift som gör mig till jag
|  | | |
|
 |  | Bandsläpp - Tidigare i vinter avslöjade Peace & Love ett helt gäng artister som kommer att spela på kommande festival och nu i veckan gjorde Way Out West sitt första släpp med Robyn som största dragplåster. Dessutom står det nu klart att återförenade Foo Fighters kommer att dela Stadion-scenen med Band of Horses i juni. |
 |  | Väntan - Det fantastiska med alla dessa bandsläpp och löften om en fantastisk musiksommar resulterar dessvärre i ökad vinterångest, för min del. Jag vill ha sommar och musik nu. Inte sen. | |
| |
| |
När Stockholm och Sverige är grått och kallt, när festivalsommaren är lite för långt bort och när den där självklara inspirationen helt enkelt inte infinner sig går jag alltid tillbaka till honom. Det är där och här jag hamnar när jag måste rota och gräva. Så jag gräver. Joakim Thåström har alltid varit min största inspirationskälla och än en gång är det där jag hamnar när jag gräver.
Jag måste ha varit i tioårsåldern den där dagen i vårt röda hus då mamma och pappa städade med Imperiet på högsta volym i stereon. "Saker som hon gör" dånade ur högtalarna och vi befann oss i köket, alla tre.
- Katarina-popcorn, utbrast jag förvånat och roat.
Mamma och pappa brast ut i skratt och rättade mitt misstag. "Katarina klockor", sjöng de med. Jag höll fast vid mina popcorn och sjöng med överdriven inlevelse.
Högstadiet igenom trallade jag på Ebba Gröns "Die Mauer" och grät i smyg till Imperiets version av Taubes "Briggen Blue Bird of Hull". Det är någonting med hans skrovliga röst, den som är allra bäst när den är antingen eller. Antingen skör och ljus eller stark och skrikig. Det är den rösten som tillsammans med texterna är lika mycket poesi som musik, som fött det som kommit att bli mitt intresse för musik. Och för text.
På senare år har han skytt media, Joakim Thåström. Han verkar aldrig ha varit riktigt bekväm på scenen, aldrig verkat vilja vara någons idol. Första gången jag såg honom live var jag fjorton. Då stod han, som jag hade sett på så många bilder och gömde sitt ansikte mellan mikrofonen och sin vänstra hand. Skyddade sig mot publikens hungriga blickar för att på riktigt kunna fånga den känsla musiken kräver, som texterna kräver.
Släpp aldrig in dom här
Och ge dem,
Inga nycklar till mig.
Raderna kommer från det inledande spåret på "Mannen Som Blev En Gris", som släpptes samma år som jag såg honom spela den där första gången. Vid en kortare intervju antydde han att skivan kunde vara hans sista. Men så kom en till, som höjdes till skyarna av recensenter och gjorde honom till någonting nytt. Någonting som tidigare inte var han. Som fortfarande inte passar riktigt rätt. Ännu en gång talade han om att lägga ner.
Han pratade om att vara för gammal för att spela rock. Skojade om att han kanske kunde börja lira country istället. Men det kom en skiva till och sedan ytterligare en. Jag tror att lika lite som jag klarar mig utan hans musik, lika lite klara han sig utan att göra den. Nu är ytterligare en skiva på gång. Samarbetet med Pange Öberg, som har varit Thåströms manager sedan tio år tillbaka är avslutat. Nya samarbeten med gamla kollegor han inletts och i mig har gamla hopp och gammal kärlek blossat upp på nytt.
Det är ett gift som jag fick som barn
Det är ett gift som jag måste ha
Det är ett gift som gör mig till jag.
|
|