|
|
 |
 | Relaterade inlägg |  |
|
 |
| Externa artistlänkar | |
|
|
|
|
 | Ulf Lundell
Club Zebra |
|
|
| Inte ens trött... |
Med en introducerande pianoslinga att bli kär i inleder Lundell sin mastodontskiva "Club Zebra". Detta intro är egentligen bara en välkomnande hallmatta att ta av sig skorna på och bli hälsad välkommen av. När man sedan gått sitt varv runt huset, hälsat på alla personer och tagit del av alla historier hittar man samma melodi i det avskedstagande titel- och avslutningsspåret "Club Zebra". Vid det laget har man fått höra mycket, och mest beroende på en själv mår man antingen bra mycket bättre eller så orkar man knappt ta på sig sina skor och släpa sig iväg från stereon. Jag skall förklara...
Jag gillar Uffe och har så gjort sedan länge. Men jag är inte en av de där hängivna som avgudar och förkunnar sitt frälserop över våra öppna landskap. Den här mannen är ett klassiskt exempel på att "älska eller hata". Men jag måste vara tråkig och sätta mig mitt på vippbrädan. Efter "Club Zebra" har jag dock halkat längre och längre ner på brädan, bort från min skepsis och ner mot ett accepterande handslag från herr Lundell.
Springsteenkomplex? Ja, jo, i och för sig, men... Sagt! Nu går vi vidare.
Boss eller inte, det är ganska stort att få bli plåtad av Anton Corbijn. Stelare modell än Lundell får man nog dock leta länge efter. På tal om foto, flickan i mittuppslaget på texthäftet skyler sig lika lite som de feministiska åsikter som lagts fram om Uffe och hans kvinnosyn. Själv störs jag inte direkt av att han retar upp en och annan rabiat feminist med sitt orubbligt konservativa mansideal. Men för kampens skull får jag väl säga att det i Lundell finns en gubbe som med "Club Zebra" visar att han har mer att ge och det är mer än vad som tilltalar mig och min egen könstillhörighet.
Ett par spår in på första skivan kommer låten "Den stora bilden" och jag får känslor från klassiska Lundellspåret "När jag kysser havet". Det kanske river lite mer i gitarren men det gamla goda går inte att ta fel på. Återigen är Uffe så klassiskt, Uffe... Det är omisskännligt. Det finns helt enkelt bara en man i denna svenska och gråhårigt gubbromantiska fullbandsrockgenre. Ibland behöver man dock sitt texthäfte för att utröna vad för ord som blandas i sluddret från högtalarna. (Jag pustade ut lite när jag förstod att kvinnokören sjöng "Vi är fria fåglar i ett fritt land" i en refräng och inte något annat!) Men återigen, det är ju Uffe.
Vill man pynta sina Springsteenliknelser lite kan man nämna solosoundet hos Little Steven. Denne Steve Van Zandt, E-gatu-gubbe med allt vad det innebär, har för övrigt gjort originalet till låten "Jag har jobbat för hårt". I Uffes tappning blir den dock ett av de svagare spåren på "Club Zebra". En hel kvintett blåsare gör låten till ett cirkusnummer där jag kan vara Uffes vittne på att han just jobbat för hårt på det. Det finns ytterligare en handfull låtar som känns för små eller enformiga för snittlängden 5-6 minuter och som gör albumet i stort, aningens för långt.
Vi får höra om många stjärnor och kalla nätter och många är dom som är på väg. Mellan en och annan bordell kikar också många "du-kan-ta-hela-världen" och "till-slut-försvann-hon-ändå" fram. I låten "Vi som är kvar" finner vi stycket som förklarar essensen med en Lundelltext; "Tänkte jag skulle åka ner till Sifnos. Ta in tio dar på Alexandros. Hörde en bootleg med Springsteen i bilen, den sprängde sönder dom sista milen hit ner, och här är allt tyst. Vem är det jag har hållt av? Vem har jag kysst, vem har jag älskat?" - Vi är okuvat spontana, vi är på väg, vi diggar Springsteen, vi är förvirrade och vi undrar över livets mysterium, kvinnan.
Om olycka kan vara vacker så finns det vackra i sången "Coco" på skiva nummer två. I brist på rättigheter som futtig skribent vill jag å Lundells och mina egna vägnar dedikera denna sång till någon speciell. Jag tror inte Uffe skulle ha några invändningar, om han bara visste...
I "S:t Monica" dyker Springsteen upp igen. Den rockigare sidan på "The rising" har bevisligen inte gått Lundell förbi. Det är dock inte riktigt lika övertygande som när Bossen vevar på, men vad kan man begära?!
"Orkney" får stå som symbol för balladerna på skivan. Den gäller för alla som gillar "Jag hade en älskling en gång" och ett mellanspel på munspel. Jag fastnar i texten redan första gången jag lyssnar. Jag tar in, ser bilder och blir mannen vars resa upp genom det brittiska landskapet är ett enda utdraget avsked, ropat ut över gröna kullar, skotska småstäder och slutstationen på Orkneyöarna. Att "städerskan vände sig om och grät när dom bar ut honom från hans rum" orkar jag inte bry mig om. Jag är inte mannen i sången, men historien berör som om han stod mig nära. Jag har redan skrivit de där breven som jag aldrig skickade och en gång skall jag också tappa min mobil från ett tak en månskensnatt. Det är så man tar avsked med stil.
Men Uffe gräver inte bara ner sig i pianoballader och vemod, det rockas också ordentligt genom "Club Zebra". Mer än hans dämpade sida är det nog malande bilrock som i "Fem minuter", "Dicks spitfire" och "På den andra sidan" som tröttar ut mig när gitarrerna får tala några varv för mycket genom enformiga refränger. Men här finns även positiva stänkare som "Farligt farligt, härligt härligt", "Levande igen" och "Fyra hjul som rullar", de doftar sommarkonserter och får mig att tänka på alla gånger jag tänkt gå och se gubben när han varje sommar beträtt scenen på Brottet hemma i Halmstad. Jag kom aldrig iväg då. Kanske nästa sommar.
Sade jag innan att vissa låtar är överarbetade, eller att albumet kändes lite långt p.g.a. vissa låtar som aldrig tystnade. Avslutningsspåret "Club Zebra" är dock beviset på att långt också kan vara helt underbart! Jag står i valet och kvalet om detta dubbelalbum egentligen höjs ytterligare av denna sista varma känsla av att aldrig ta slut, eller om jag fortfarande känner att jag måste vara tråkig och vilja stympa det lite just p.g.a. detta återkommande evighetssyndrom.
Innan jag tog mig an Uffe laddade jag med 4 ½ timma "Riget II" på video. Parallellen var misstänkt redan innan och bekräftades efter 2 ½ timma "Club Zebra". Antingen är man en riktig Måns som gnäller över för mycket av det goda eller så är man en njutare som (nästan) aldrig tröttnar... |
|
  Jonas Gustafsson 2002-10-18 |
|
|
|
|
|
 |
|
|